Tro det eller ej men jag har sovit som en stock! Det var så skönt att vakna upp och inte vara trött. Nog har jag ont men det är inget mot för vad jag hade i går. Jag hoppas på en bra dag.
Jag ska tillbringa min dag med Helena och Hugo.. Det ska bli jätte roligt. Jag har haft en bra vecka även om jag har haft mycket värk. I onsdags var jag med Emelie och fyndade lite loppisgrejer och tog en fika på stan så den dagen var också jätte rolig. De är ett par riktigt goda vänner det.. Jag är jätte glad att jag har dem. De vet hur jag är och hur jag mår men det spelar ingen roll. Jag känner att jag duger som jag är och känner aldrig att jag måste ta på mig en mask inför dem. Skulle inte fungera.. Jag tror att de kan läsa mig allt för bra för att gå på något trick från min sida. Jag är otroligt tacksam att de finns..
I går pyntade jag lite hemma.. Nu ser man att julen är på väg och jag njuter av varje liten stund.. Jag älskar julen och allt som hör den till. Pynta, baka, göra godis och dricka glögg.. Oj.. Så mycket det finns att göra nu som värmer i hjärtat och själen. Jag ska ta vara på allt.. Som jag sagt tidigare.. Ont eller inte ont.. Det finns inget som kan ta denna mysmånad i från mig. Så är det bara..
Ha nu en underbar fredag och håll tummarna att det kommer lite snö i alla fall.. Det skulle inte vara fel.
fredag 25 november 2011
torsdag 24 november 2011
Vaken med värk...
Klockan är halv fem, på morgonen, snart och jag sitter vid datorn och försöker få tiden att gå.. Jag vill att värktabletten, som jag tog för ett tag sedan, ska börja att verka. Vaknade vid halv tre med en sådan värk i mitt knä.. Det är över ett år sedan jag hade problem med knäna. Jag kände i går kväll redan att något inte var som det skulle och anade vad som skulle komma. Men jag tror inte att jag har haft en sådan värk, att det framkallar tårar, på väldigt länge. Kryckorna hade hunnit blivit dammiga nere i källaren och det var inte alls roligt att behöva ta fram dessa igen. Jag har varit så glad över att jag inte har behövt dem. Tänkte nästan lämna tillbaka dem till sjukhuset eftersom jag har klarat mig så pass utan dem. Den tanken har jag suddat bort nu. Jag får åter igen ha dem med mig när jag hasar omkring här hemma.
Jag har lite att göra i dag.. Eller jag hade i all fall tänkt att jag skulle göra lite.. Nu vet jag inte. Ville pynta lite till första advent och göra det lite mysigt här hemma. Vet inte hur det blir nu. En liten städning hade inte heller varit så dumt. Jag får be Patrik om hjälp med att bära upp jullådorna från källaren så slipper jag trappan i alla fall. Det är de som är värst. Jag blir som en liten tant när jag ska gå i dessa. Rädd och vinglig.. Det vore inte lägligt att rulla ned för dem nu när det snart är jul och allt. Vore ju typiskt mig det.. Klantig som jag är.. Även utan värk ska jag tillägga.
Det börjar dra i hop sig för öppethus och jag är så nervös.. Jag hoppas att det kommer att gå bra och att jag inte oroar mig allt för mycket. Det ska väl inte vara så farligt att bjuda på lite glögg och pepparkakor heller.. Om jag får sälja spelar inte så stor roll.. Visst vore det också roligt men det är ju inte därför som jag pysslar i grund och botten.. Det är ju min terapi och en syssla som får mig att fly lite. Fly från det som tynger mig. Ingen annan syssla får mig att må så bra som när mina änglar föds nere i min verkstad. Jag hoppas att händerna kommer hålla många år till så jag får fortsätta med detta.. Jag är sämre i händerna i år, om jag jämför med tidigare år, och får vara glad över det som fortfarande fungerar för mig. Jag kommer inte att ge upp min terapi utan en fajt så är det.. Jag behöver den och älskar det.. Det är bara så.
Nä ni.. Nu ska jag vanka lite med kryckorna.. Det gör så ont att sitta länge och lederna behöver röras på och smörjas lite.. Jag ska försöka att bli lite mer smärtfri så jag kan ordna och fixa till vår första advent.. Ont eller inte.. Det är en mysig tid som väntar oss nu så njut mina vänner.. Njut.
Jag har lite att göra i dag.. Eller jag hade i all fall tänkt att jag skulle göra lite.. Nu vet jag inte. Ville pynta lite till första advent och göra det lite mysigt här hemma. Vet inte hur det blir nu. En liten städning hade inte heller varit så dumt. Jag får be Patrik om hjälp med att bära upp jullådorna från källaren så slipper jag trappan i alla fall. Det är de som är värst. Jag blir som en liten tant när jag ska gå i dessa. Rädd och vinglig.. Det vore inte lägligt att rulla ned för dem nu när det snart är jul och allt. Vore ju typiskt mig det.. Klantig som jag är.. Även utan värk ska jag tillägga.
Det börjar dra i hop sig för öppethus och jag är så nervös.. Jag hoppas att det kommer att gå bra och att jag inte oroar mig allt för mycket. Det ska väl inte vara så farligt att bjuda på lite glögg och pepparkakor heller.. Om jag får sälja spelar inte så stor roll.. Visst vore det också roligt men det är ju inte därför som jag pysslar i grund och botten.. Det är ju min terapi och en syssla som får mig att fly lite. Fly från det som tynger mig. Ingen annan syssla får mig att må så bra som när mina änglar föds nere i min verkstad. Jag hoppas att händerna kommer hålla många år till så jag får fortsätta med detta.. Jag är sämre i händerna i år, om jag jämför med tidigare år, och får vara glad över det som fortfarande fungerar för mig. Jag kommer inte att ge upp min terapi utan en fajt så är det.. Jag behöver den och älskar det.. Det är bara så.
Nä ni.. Nu ska jag vanka lite med kryckorna.. Det gör så ont att sitta länge och lederna behöver röras på och smörjas lite.. Jag ska försöka att bli lite mer smärtfri så jag kan ordna och fixa till vår första advent.. Ont eller inte.. Det är en mysig tid som väntar oss nu så njut mina vänner.. Njut.
tisdag 15 november 2011
Nervös som aldrig förr..
Den senaste tiden har det varit lite snurrigt i mitt huvud.. Det finns en del att fundera på och jag vet inte riktigt vart jag ska börja..
Jag har slutat med sprutorna! Så underbart skönt måste jag säga.. Mina ben ska läka och det behövs. Om de ser ut som de gör nu, längre fram, så kommer jag aldrig att kunna ha kortbyxor eller en kort kjol igen. Benen är fläckiga och de ser inte alls så fina ut. om jag hade vetat att de skulle bli så här så hade jag totalvägrat sprutorna redan från början. I stället nu har jag gått tillbaka till tabletter igen.. De gör att jag blir jätte trött och får mig att må illa de första dagarna. Inte heller så roligt men vad kan jag gör? Det är som om jag måste välja mellan pest och kolera..
Jag kan inte säga att jag tycker de, tabletterna, hjälper så där värst bra.. Jag har mycket värk i fötterna nu och jag har även börjat fått tillbaka värken i armar, axlar och handleder. Jag är ju mitt inne i min pysselperiod så det uppskattas inte av mig nu. Jag gör så gott det går.. Pysslar när kroppen tillåter och vilar de stunder som det gör för ont.
En annan nackdel med medicinen är att jag tappar så mycket hår! Det är ju cellgifter som jag får så jag visste att det kunde bli så men jag har försökt att hitta alla andra anledningar till mitt håravfall.. Men jag vet ju hur det ligger till. Jag har gått upp i vikt också.. Det är inte heller så roligt. Jag känner inte igen mig när jag tittar mig i spegeln.. Där möts jag av någon som jag inte vill se men troligen kommer att få vänja mig vid så länge jag medicinerar.. Hela livet alltså. Ibland så tänker jag att jag bara vill sluta att ta dessa mediciner.. Men jag vet ju hur det blir då.. Då kommer jag inte komma utanför dörren igen, och jag har det svårt som det är nu med det, så det kan inte vara ett av mina alternativ. Ni kanske tycker att jag funderar på små problem.. Men för mig är det inte så. Jag vet inte om själva sjukdomen gör så man blir svag på alla fronter. Man är så osäker och rädd hela tiden. Hela vardagen kan falla just på en sådan sak som att tappa håret. Det är så mycket annat som man inte är nöjd över och kanske sörjer så det blir för mycket bara.. Jag kommer ju vara samma människa utan hår.. Så är det. Men jag vill verkligen slippa att oroa mig för den delen nu.. Jag måste jobba med att komma tillbaka till någon slags verklighet igen och vill inte oroa mig för saker som kan tyckas vara så världsliga.
Öppethus dagarna.. Oj var ska jag börja... Jag är jätte nervös! Mer nervös än vanligt.. Jag vill ha öppethus.. Det vill jag. Jag vill ju sälja.. Så är det. Men jag är jätte rädd för vad alla ska tycka.. Kommer de att tycka att mina små saker är skräp eller strunt? Kommer de tycka att jag inte gjort tillräckligt eller är för dyr? Jag är ju bara en liten hemmapysslare som gör saker som jag själv tycker om och älskar att göra. Är det tillräckligt för att visa andra och låta dem köpa det jag gör? Det är här mina egna dumma tankar som kommer av mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla.. Jag önskade att jag bara kunde visa alla, mina små saker, med öppet hjärta och vara stolt över det som jag har gjort och gör. Det hade gjort att det skulle vara roligt från början. För mot slutet är det alltid lika roligt och värmande.. För att jag faktiskt har fått sälja och att jag ser att många tycker om mina saker som jag gör. Då tänker jag alltid.. "Varför har jag gruvat mig så? Det var väl inte så farligt.. Det ska jag komma ihåg till nästa år.." Men när nästa år kommer sitter jag på samma sätt som nu.. Nervös och rädd. En tröskel som jag måste kliva över varje år.. Så även i år. För jag välkommnar verkligen alla att komma hem till mig.. Det är i grund och botten väldigt mysigt och värmande och den känslan vill jag ha.. Hur jobbigt det än är före..
Så låt er inte skrämmas av mina tankar och funderingar.. Jag vill att ni kommer. Min del i det hela ska jag jobba på och en dag kanske jag kan vara så modig att jag vågar stå för det som jag kan och gör.
Jag har slutat med sprutorna! Så underbart skönt måste jag säga.. Mina ben ska läka och det behövs. Om de ser ut som de gör nu, längre fram, så kommer jag aldrig att kunna ha kortbyxor eller en kort kjol igen. Benen är fläckiga och de ser inte alls så fina ut. om jag hade vetat att de skulle bli så här så hade jag totalvägrat sprutorna redan från början. I stället nu har jag gått tillbaka till tabletter igen.. De gör att jag blir jätte trött och får mig att må illa de första dagarna. Inte heller så roligt men vad kan jag gör? Det är som om jag måste välja mellan pest och kolera..
Jag kan inte säga att jag tycker de, tabletterna, hjälper så där värst bra.. Jag har mycket värk i fötterna nu och jag har även börjat fått tillbaka värken i armar, axlar och handleder. Jag är ju mitt inne i min pysselperiod så det uppskattas inte av mig nu. Jag gör så gott det går.. Pysslar när kroppen tillåter och vilar de stunder som det gör för ont.
En annan nackdel med medicinen är att jag tappar så mycket hår! Det är ju cellgifter som jag får så jag visste att det kunde bli så men jag har försökt att hitta alla andra anledningar till mitt håravfall.. Men jag vet ju hur det ligger till. Jag har gått upp i vikt också.. Det är inte heller så roligt. Jag känner inte igen mig när jag tittar mig i spegeln.. Där möts jag av någon som jag inte vill se men troligen kommer att få vänja mig vid så länge jag medicinerar.. Hela livet alltså. Ibland så tänker jag att jag bara vill sluta att ta dessa mediciner.. Men jag vet ju hur det blir då.. Då kommer jag inte komma utanför dörren igen, och jag har det svårt som det är nu med det, så det kan inte vara ett av mina alternativ. Ni kanske tycker att jag funderar på små problem.. Men för mig är det inte så. Jag vet inte om själva sjukdomen gör så man blir svag på alla fronter. Man är så osäker och rädd hela tiden. Hela vardagen kan falla just på en sådan sak som att tappa håret. Det är så mycket annat som man inte är nöjd över och kanske sörjer så det blir för mycket bara.. Jag kommer ju vara samma människa utan hår.. Så är det. Men jag vill verkligen slippa att oroa mig för den delen nu.. Jag måste jobba med att komma tillbaka till någon slags verklighet igen och vill inte oroa mig för saker som kan tyckas vara så världsliga.
Öppethus dagarna.. Oj var ska jag börja... Jag är jätte nervös! Mer nervös än vanligt.. Jag vill ha öppethus.. Det vill jag. Jag vill ju sälja.. Så är det. Men jag är jätte rädd för vad alla ska tycka.. Kommer de att tycka att mina små saker är skräp eller strunt? Kommer de tycka att jag inte gjort tillräckligt eller är för dyr? Jag är ju bara en liten hemmapysslare som gör saker som jag själv tycker om och älskar att göra. Är det tillräckligt för att visa andra och låta dem köpa det jag gör? Det är här mina egna dumma tankar som kommer av mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla.. Jag önskade att jag bara kunde visa alla, mina små saker, med öppet hjärta och vara stolt över det som jag har gjort och gör. Det hade gjort att det skulle vara roligt från början. För mot slutet är det alltid lika roligt och värmande.. För att jag faktiskt har fått sälja och att jag ser att många tycker om mina saker som jag gör. Då tänker jag alltid.. "Varför har jag gruvat mig så? Det var väl inte så farligt.. Det ska jag komma ihåg till nästa år.." Men när nästa år kommer sitter jag på samma sätt som nu.. Nervös och rädd. En tröskel som jag måste kliva över varje år.. Så även i år. För jag välkommnar verkligen alla att komma hem till mig.. Det är i grund och botten väldigt mysigt och värmande och den känslan vill jag ha.. Hur jobbigt det än är före..
Så låt er inte skrämmas av mina tankar och funderingar.. Jag vill att ni kommer. Min del i det hela ska jag jobba på och en dag kanske jag kan vara så modig att jag vågar stå för det som jag kan och gör.
tisdag 8 november 2011
Öppethus..
Här kommer lite bilder på vad som kommer att finnas på öppethusdagarna.. Givetvis kommer det att vara mer saker och jag kommer lägga ut bilder på en del av dessa inom kort.
torsdag 3 november 2011
Kransar..
Som det ser ut nu så kommer jag inte att göra så många kransar till öppet hus. Därimot så tar jag dem på beställning. De kommer att kosta 149:- Ring 076-1186623 eller maila liinygren@hotmail.com för att göra din beställning. Leverans tid två dagar..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)