Ingen mer förren om en vecka...

Puh.. Det gick det där å.. Med sprutan. Det gjorde ondare i dag tyckte jag. Mamma gjorde så det kändes mindre hon måste jag säga. Men som sagt nu är det gjort och nu behöver jag inte ta någon mer förren om en vecka.

Nu väntar jag på Patrik och sen blir det mat och en påhälsning hos Björn och Emelie.. Emelie har fyllt år så det tänkte vi fira lite.

Ha en skön försommarkväll.. Nu är det inte långt kvar alls.. Till den riktiga sommaren är här.. Åh.. Vad jag längtar...

Dags för spruta...

Så var det den dagen på veckan som det är dags att ta den där förbaskade sprutan... I vanlig ordning så hatar jag det. I dag är det inte bara själva sprutan som jag hatar utan också att det ska vara så omöjligt att ta den själv. Jag måste duscha och fixa och strula mig upp på sjukhuset för att låta en sköterska ge mig den. Mycket jobb för en liten sak kan jag tycka.. Mamma är hos Johanna i Varberg och därför kan inte hon ge mig den i dag. Nästa vecka behöver jag inte åka in.. Då åker jag till mamma bara.  Det blir bättre det.

Natten då? Ja ni... När jag hade vankat, ätit smörgås och duschat så hade klockan blivit kvart över fyra.. Jag är jätte trött i dag. Inte så många timmars sömn nu heller. Jag trodde att jag skulle sova som en stock eftersom jag var vaken, i stort sätt, hela förra natten.. Men icke. Jag börjar allvarligt bli jätte less på det här med sömnen.. Det skulle vara så skönt att få sova en hel natt. Det var veckor sedan nu. Inte konstigt att jag är så orkeslös. Det svider i ögonen och ibland känns det som om jag har varit på en dunderfest..  Jag ska fråga om det i dag.. När jag träffar min reumatologsköterska.

Nu på morgonen har jag klippt det sista gräset.. Jag trodde jag skulle ramla i hop ute på gräsmattan.. Det var så jobbigt! Jag fick mjölksyra i både armar och ben på en gång. Men envis, som jag är, så vägrade jag ge upp för det.. Jag vill fixa något själv. Inte bara sitta på ändan och be Patrik hela tiden. Jo da... Nog får jag lida för min envishet.. Det får jag. Men i bland är det så värt det faktiskt.

Så.. Då var det dags att göra sig i ordning för att åka in och plågas lite då.. Tur att det bara är en gång i veckan det här. Annars vet inte jag vad jag hade gjort...

Patrik..

Det är så skönt att han är hemma! Älskar honom så det gör ont.. Har ni känt så någon gång? Att man kan tycka om någon så mycket att det värker i bröstet.. Jag är en väldigt lyckligt lottad människa som har turen att få dela mitt liv med honom.

Mitt hjärta... Du är så fin och underbar.. Jag älskar dig så..

Soffa = förbjudet i dag...

Som en trottsig tonårning har jag fläkt omkring ute i trädgården denna morgon. Beslutsam över att inte göra soffan till ett sällskap i dag. Den ser väldigt skön ut.. Det gör den.. Och visst är jag trött.. Jo, så är det. Men icke sa nicke.. Jag tänker inte lägga mig där i dag.

Gräset växer så det knakar.. Om man tittar riktigt noga så kan man nästan se hur det blir längre och längre mitt framför ögonen på en. Det kanske hade varit smart att vänta tills Patrik kom hem med att klippa. Men det kliade i mina fingrar så otroligt mycket att jag bara var tvungen att ta fram gräsklipparen. Jag orkade inte med hela gården.. Men halva och det är ju bättre än inget. Eller? Är inget bättre än lite tro? Med tanke på hur jag mår efteråt så kanske det sistnämnda är det rätta svaret.

Natten blev som den brukar.. Ett ständigt vankande fram och tillbaka från kök till vardagsrum.. En dusch tog jag också i hopp om att krypningarna skulle försvinna och tröttheten skulle komma. Det hjälpte föga..  Jag vet inte alls hur mycket klockan var när jag äntligen fick ro.. Det hade hunnit blivit ljust i alla fall så det var nog mer morgon än natt. Som vanligt så hoppas jag på sömn i den natt som komma skall.

Patrik är hemma och allt är som det brukar igen.. Jag känner ett lugn.  Ett lugn över att han finns här om jag behöver honom. Jag vet inte om det är psykiskt eller vad.. Men jag mår lite bättre i dag. Så pass bra att jag kan vänta tills i morgon med sjukhuset. Jag ska ju in och få en spruta då. Spruta nr två.. Då ska vi ta det här med de, mindre roliga, problemen på samma gång. Det blir bra det. En gång dit i stället för två.. Jag hatar det där sjukhuset. Det kanske blir så när man i stort sätt är där varje vecka. Förhoppningsvis kommer det att minska med tiden. Det vore så skönt. Så skönt att känna att man har ett lite mer normalt liv.. Ett liv utan vita rockar, nålar och annat skit. Jag har inte tappat tron.. Inte ännu. Så jag ska göra mitt bästa för att rida ut den här stormen.. För vem vet.. Det kanske ser ljusare ut på den andra sidan.

Till min mamma!

Grattis mamma!

Morsdag är det i dag och jag vill ge min mamma den sörsta kramen som finns! Hon betyder så mycket för mig och hjälper mig i allt som jag kämpar med nu..
Du är guld värd mamma.. Bara så du vet det!

Rastlös..

Den här dagen har gått så sakta som en dag bara kan göra.. Jag har varit för trött för att göra något men ändå har det krypit i kroppen.. Jag vet att det är bra att vara i stillhet just nu men ändå.

Jag planerar att ringa in till sjukhuset i morgonbitti.. Kanske jag kan få lite hjälp därifrån. Jag kanske skulle ha ringt nu i helgen men rädslan att behöva komma in, vilket jag tror är nödvändigt, har skrämt mig allt för mycket. Jag vill inte åka in själv.. Eller jo.. Det kan jag väl göra men jag vill ha Patrik i närheten för säkerhetsskull.

Jag längtar efter att få ta en promenad.. Jag längtar efter att inte se en zombie när jag tittar mig i spegeln.. Jag längtar efter lite krafter som gör att jag kan orka göra något.. Jag begär inget mirakel.. Bara lite ork. Ska det vara för mycket att begära?

Nu väntar jag på att Patrik ska komma hem.. Han har varit och spelat golf hela helgen och även om jag har njutit ganska mycket över den ensamhet, som jag har haft, så börjar jag vilja ha lite sällskap nu. Det ska bli skönt att han kommer hem.

Jag får roa mig några timmar framför tv:n.. Sen är han hemma.. Då blir allt som vanligt igen..

I dag...

I dag har jag varit i stillhet för det mesta.. Jag hade en jobbig natt och somnade inte förren klockan halv fem i morse. Har försökt att ta igen lite sömn under dagen men det är inte så lätt.. Sova på dagtid är inget som tilltalar mig.

Jag skulle ha ringt till doktorn i dag också.. Men jag bestämde mig för att vänta.. Patrik är inte hemma och jag vill inte göra något utan att jag vet att han finns där hos mig. Han spelar golf i helgen och jag vill att han ska få ha det så bra det bara går och tänkte att jag inte skulle oroa honom, eller mig, innan helgen. Kanske dumt att vänta.. Men så blir det i alla fall.
Ha nu en härlig fredagsmyskväll..  Jag vilar och myser så mycket jag kan jag.

Jag vill inte men tror att jag måste..

Jag har inte den minsta lust att ringa in till sjukhuset i morgon.. Det tar i mot då jag vet att de kommer vilja att jag ska komma in. Är så trött på människor i vita rockar och på olika biverkningar och fel som hela tiden uppstår. Det ena avlöser det andra och det är så frustrerande. Som det är just nu vågar jag inte ens lämna hemmet. Jag är för osäker på hur det skulle kunna gå.. Eller inte kunna gå.

Jag klagar en hel del just nu men jag har ju den här bloggen just för att jag ska kunna göra det.. Jag vill inte lägga allt på mina nära och kära. De skulle inte orka höra mig till slut.. Ja, vad fan.. Jag orkar ju inte ens höra mig.

Men min oro är stor.. Det kanske är helt obefogat.. Vem vet? Men jag vill vara säker på att det som händer i mig nu är okej och inte farligt. Så.. Jag vill inte ringa in till sjukhuset i morgon.. Men jag tror att jag måste.

Inget går min väg nu..

Vad är det frågan om?
Har varit uppe flera timmar i natt med. Jag vaknade för en stund sedan och det kan jag tala om.. Jag hatar att sova länge på morgonen. Hela dagen blir förstörd. Min ena fot lever sitt eget liv också.. Den hänger inte riktigt med i dag och det värker i den.
Jag hade kanske förväntat mig mirakel i och med att jag fick sprutan.. Men det blev det inte. Jag känner mig sämre än jag har gjort på länge och det stör mig. Kanske blir det så här i början? När man byter medicin.. Vad vet jag. Det jag kan konstatera är i alla fall att det inte blir så mycket gjort i dag om jag ska må som jag gör nu.
I bland har jag svårt att hålla humöret uppe.. I dag är en sådan dag. Jag är väl för klen ännu.. För klen för att ta de motgångar som jag möts av då och då.  Jag vet att det kommer att vara så.. Men just nu så önskar jag bara att det kunde lätta lite så jag får en paus.. En paus så att  jag kan andas och ladda mina trötta batterier.. Det vore skönt och väldigt nödvändigt..

Trött...

Jag är så trött.. Har varit vaken i natt och i dag kom nog biverkningen efter sprutan... Magknip och döds trött..
Hoppas på en bättring tills i morgon. Orkar inte med det här..

Nervös..

Nu åker jag i väg för att hämta mina sprutor på apoteket.. Sen ska jag möta upp mamma på Medicinavdelningen.. Hon ska se när de ska ge mig första sprutan för att sen fortsättningsvis ge mig dessa. Jag är så nervös.. Vill inte ha sprutor i magen.. Håll tummarna att det kommer går bra.. Fasiken också att det ska behöva bli så här då..

Lördag och jag vill mumsa på något..

I dag känns det som om det är sommar.. Jag längtar tills den kommer.. Inte alls så långt kvar nu. Ha en toppen kväll alla där ute.. I dag lägger vi alla orosmoment åt sidan och njuter av att det är lördag.  Tror jag ska göra en kladdkaka om mumsa på i kväll.. Den här nedan vart jätte god!

Mmmm...

Önskar det gällde mig också...

Städa är aldrig roligt.. men tyvärr ett måste. Det spelar ingen roll om man är pigg eller klen.. Rent hus är lika med lugn för mig.

Jag kan förundras över hur man kan uppfatta det där med städning.. Det händer sällan, ja nästan aldrig, att man tycker att andra har det rörigt och lortigt. Hur kan det komma sig? Att alla andra har det så rent och här hemma blir man ständigt förföljd av dammråttor. Vad beror det på?

En vän sa till mig en gång.. " Man kan se hur renlig en människa är genom att titta hur rent och städat det är i deras hem.." Stämmer det tro? Kan det inte vara så att de som inte städar så ofta kanske prioriterar andra saker i livet? Att de tar hand om den dyrbara tid vi fått här på jorden och i stället för städning hittar på roliga saker. Så kan det ju vara.. Sen finns det dem som verkligen hatar att städa och gör det inte så ofta därför..

Jag är ju av den typen som verkligen måste ha ordning och reda.. Är det kaos i hemmet så är det kaos inne i mitt huvud också. Jag kan inte vila ordentligt om det är rörigt och lortigt. Det fungerar inte alls så bra. Jag hatar att ligga i soffan, och vila, om jag samtidigt måste se en massa måsten som bara ligger och väntar..  Nu är det inte så lätt för mig att göra alla måsten.. Det beror ju helt och hållet på hur jag mår. Det är ett stort problem.. Att jag inte kan ha det så prydligt som jag brukade ha tidigare. Vissa grejer måste jag vänta med.. Vissa grejer måste Patrik göra. Och det är så frustrerande att jag inte kan göra de sysslorna på en gång.. Då jag har lusten och viljan.

Det är väl en bit i min acceptans antar jag.. Att inse hur läget är... Att jag inte är den jag har varit och inte kan leva på samma sätt..Att jag inte kan göra som jag vill längre.

En liten tanke till er som hatar att städa och bara ser det som ett stort mörker.. Mörker är det när du inte kan städa.. När kroppen säger ifrån och du inte kan göra ens det minsta lilla för att få ditt hem att se rent och fint ut. Det är mörker.. Det kan vara ett skitgöra.. Det vet jag.. Men du kan göra det.. Om du vill och när du vill. Åh.. Jag önskade att det gällde mig också.

Förbannad...

Jag är så less på det här.. Är det inte det ena så är det de andra..

I flera veckor nu har jag varit skaplig i mina fötter. Det har gjort ont men det har fungerat ändå. I dag vaknade jag av att det värkte som bara den i höger fot. Den jag har mest problem med.. Det var kämpigt att ta sig ner för trappan och även om jag var väldigt kissnödig så ville inte kroppen röra sig så snabbt som jag ville. Jag blir så förbannad!

Varför ska det vara så här? Varför kan det inte ge med sig mer.. Jag orkar inte ha det så här något mer. Jag vill fungera som alla andra.. Jag vill slippa värken och jag vill vakna på morgonen pigg och glad. Jag är så frustrerad över att jag går omkring som en levande zombie.. Är så trött och hängig hela tiden och vill bara ligga.. Det är nästan det ända jag orkar med nu. Men min hjärna jobbar på högvarv. Den planerar för allt som jag, i nuläget, inte kan göra och det gör mig så fruktansvärt rastlös. Trött och rastlös.. Ingen bra kombination kan jag tala om..

Fy då.. Det blev ett klagomåls inlägg i dag..  I morgon är en ny dag och vi siktar mot den och hoppas att den är bättre en denna.. Dags att vila... Igen.

Grattis Jon!

Inge kalas? Ja men då firas du här då...

Kram från storasyster!

Kramp...

Det var ett tag sedan jag hade kramp.. Så länge sedan att jag nästan hade glömt hur ont det gör. Men i morse vaknade jag av det.. Att jag hade kramp. Det var bara att kliva upp och börja vanka. Jag vankar fram och tillbaka från köket till vardagsrummet för att det ska börja lätta. Förr kunde jag bara ta en morfintablett men eftersom jag har slutat med dessa, för ett år sedan, så vill jag inte ta någon sådan. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blir väldigt sugen.. Det blir jag. Det gör ju att det onda försvinner snabbare. Men det är samtidigt inte värt det.. Jag hade väldiga problem med att bli kvitt dessa tabletter och vill aldrig mer gå igenom det.. Det var fruktansvärt.

Nu hoppas jag och ber.. Ber att det här bara var något litet.. En liten störning i min kamp att bli bättre.. Jag har inte orken, just nu, att tampas med dessa krampanfall.. Det är tyvärr så.. Jag är för slutkörd för det.. Så måtte det inte bli värre..

Glasögon..

Vart annat år gör jag så att jag byter glasögon. Om de inte var så dyra så skulle jag nog byta varje år.. Men som sagt det är för dyrt så det kan jag inte göra. I dag var Vi ner på stan och fikade med Emelie, Björn och Kim och jag passade på att smita in på Synsam för att ta med mig några bågar hem på prov. Det är ett problem för mig. Att hitta de som jag kan tänkas vilja ha de kommande två åren. Jag tycker att det är jätte svårt.

I kväll ska vi hem till Helena och Henrik för att grilla lite. Det ska bli så roligt och mysigt.. Det blir det alltid. Det har nog med sällskapet att göra. Då kan man passa på att snusa lite på lilla Hugo också.

I går så ringde de från sjukhuset.. De har gett mig en tid för första sprutan.. Fy bubblan. Mamma ska följa med och se hur de gör eftersom det kommer bli hon eller Patrik som kommer ge mig dessa varje vecka. Jag kommer inte ens titta jag.. Det vågar jag inte. Jag hatar nålar.. Så är det bara. Jag får verkligen hoppas på att jag kommer att må bättre efter att jag har börjat ta dessa i stället för tabletterna.. Annars är det förgäves. Plågad i onödan om ni förstår vad jag menar...

Annars så rullar det på.. Jag vet inte riktigt hur jag mår för tillfället.. Ena dagen glad för att nästa dag vara jätte nere.. Konstigt och lite bökigt det här med hur man känner. Jag vill så gärna vara på topp men som vanligt så har jag lite för bråttom. Rom byggdes inte på en dag och inte kommer mina mediciner att börja verka så snabbt heller.. Men jag önskade att det gjorde det. Sen har jag kanske hoppats lite för mycket när det kommer till smärtlindring. Jag trodde någonstans att jag skulle bli smärtfri.. Vilket jag troligen inte kommer att bli. Det är lite tufft att tänka sig. Men det ska nog ordna sig det med till slut.  Det måste det nästan göra... Om det ska fungera.

Det löser sig.. Intalar mig själv hela tiden att ta en dag i taget.. Nu ska jag lära mig att leva efter det också. Trixigt men inte omöjligt.. Det vet jag. Alltid något att vara säker på en sak i alla fall.. Så är det.

Läkarbesök...

Så har jag då varit och tagit prover i veckan och i dag var det dags för läkarbesök.

Jag har haft ganska jobbiga biverkningar och jag bävade för vad som skulle komma upp på tapeten i dag.. Jag visste redan tror ja, vad som skulle hända, men önskade ändå att det skulle finnas något annat att göra. Det kommer att bli sprutor för min del.. Ni som känner mig vet hur stickrädd jag är. Jag vill verkligen inte ta dessa.. Även om jag vet att det kommer att hjälpa så tar det imot. Patrik och mamma kommer att få ge mig dessa sprutor. Stcka mig själv vägrar jag att göra. Där går gränsen.

Mitt blodvärde vill inte heller gå upp... Jag hade 101 i blodvärde just nu och har inte varit uppe i högre än 108 senaste tiden. Det ska tydligen vara väldigt lågt. Inte vet jag heller.. Jag har ingen aning vad ett blodvärde ska ligga på om jag ska vara ärlig. Men det får bli ett senare problem. Först ska vi lösa medicineringen och sen tar vi hand om blodvärdet och det andra som inte är bra. Ett steg i taget.

En remiss till rehab blev det också i dag.. Det ska bli skönt. Jag behöver verkligen träna lite muskler och med rätt hjälp så kan det nog fungera bra. Jag ska också få prova ut skor. Jag kan ju bara ana hur sexiga dessa kommer att se ut men jag är glad om jag kan få gå i ett par skor som inte gör det värre för mina fötter så jag ska inte klaga.

Så blev det i dag då.. Lite bra och lite dåligt.. Men skam den som ger sig. Nog är jag trött på det här.. Så himla trött. Men jag har mer att ge så jag tänker inte bryta ihop än på ett tag..  Hoppas jag i alla fall.

Hela familjen blir sjuk...

Det är lördag och Patrik och jag har varit ute i trädgården och poat lite i dag. Staketet gick sönder i vinter och det har blivit lagat och fint igen. Vi har också lagt på lite ny jord till alla växter så det får lite näring och kraft att växa nu i sommar.

Det är så underbart att få vara ute och greja lite.. Det var inte alls för länge sedan som jag faktiskt inte kunde göra annat än att sitta och titta på trädgården. Att göra något i den var helt omöjligt. Nu är det inte så att jag kan göra vad jag vill men det funkar att göra små lätta saker och det är bättre än inget. Jag är så tacksam för det lilla just nu.. Så tacksam.

I kväll kommer Matildas pojkvän på besök. Det märks att barnen börjar se att jag blir bättre. Det vågar ta hem vänner, och som i dag, pojkvännen. Jag vet att de tog så mycket hänsyn till mig tidigare. De visste att jag låg och hade ont och jag grät ju nästan varje dag ett tag.. Kanske inte så roligt att ta hem någon då. Men som sagt.. Nu är jag bättre och det är skönt att de vågar ta för sig.. Det var ju aldrig min mening att skada barnen, när jag hade som mest ont, det var det verkligen inte. Men hur man än gör så blir de människor, som man har i sin närhet, drabbade de också. Det är som om de också blir sjuka på något vis.. Jag ska göra allt som står i min makt för att skydda dem från min sjukdom och mitt sätt att leva på. De ska inte behöva lida för att deras mamma inte är på topp. Och jag... Jag måste släppa alla krav.. Kraven som jag har på mig själv när det kommer till barnen. Jag kan inte göra allt.. Det är fortfarande svårt att ta in det. Det är det. Men så småningom så kanske jag kan titta mig i spegeln och se en mamma som är stolt över att hon gör det hon kan och ser sig som en bra mamma trots allt. Vi får hoppas...

Jag älskar mina bran så mycket! Det är inte klokt vad lyckligt lottad jag är som har fått dessa två underbara individer. Jag har också haft turen att möta mitt livs kärlek med.. Det är nästan så jag borde skämmas.. Så bra har jag det. Min Patrik äger mitt hjärta och han vårdar det ömt..

Så mina vänner.. Ta nu hand om er och ha det riktigt härligt denna ljuva vårdag och kväll.  Jag ska njuta.. Njuta av att jag är med och inte står vid sidan i dag...

Rädsla...

Jag har under, nästan hela mitt liv, kämpat med att bli av med min rädsla.. Det är så mycket som jag är rädd för och jag vet att mitt liv skulle vara så mycket lättare om jag bara ger efter lite och vågar mer. Nu finns det olika typer av rädsla också.. Att vara rädd för ormar är en typ av rädsla medans att vara rädd för sjukdomar är en annan typ.

Den rädslan som jag lider mest av är min skräck över smärta.. Ja, jag är rädd för allt som gör ont. Jag vet inte om jag är känsligare än andra eller så. Säkert inte.. Men jag tycker att det mesta, som andra bara rycker på axlarna över, gör ont.

När jag blev sjuk så byggndes min rädsla, för smärta, på.. Jag gick väldigt länge i ovisshet.. Jag visste inte var min smärta kom i från och heller inte om jag någonsin skulle hitta något som skulle hjälpa mig att lindra den. Som alla andra så tänkte jag ofta på vad det kunde vara och vart den kom ifrån.. Jag var rädd för att jag hade fått någon sjukdom som till slut skulle ta mitt liv. Vissa stunder har det gjort så ont.. Så ont att jag faktiskt har trott att jag skulle dö.

I dag vet jag att jag inte kommer att dö.. Men jag har också fått veta att jag kommer att få leva med det som gör ont. Det finns inget botemedel för min sjukdom och så är det bara. Så min rädsla över det onda har färändrats. Jag är mer rädd för mig själv än själva sjukdomen.. Rädd för att jag inte ska klara av det.. Rädd för att jag inte kommer att acceptera den. För så är det ju.. Jag kommer att få leva med den och och det finns inget som jag kan göra för att det ska bli på något annat vis. Visst kan jag känna rädsla över vad som kommer att hända i framtiden. Vad sjukdomen kommer att göra med mig. Det är jag verkligen.. Men att ta en dag i taget tror jag är den bästa lösningen för att bota den rädslan. Försöka att inte tänka så mycket och bara se vad som händer utan att måla fan på väggen.

Jag har mycket att jobba med.. Det vet jag. Att bli och vara rädd för en förändring i kroppen är naturligt och inget som man kan styra över så lätt. Men ovisheten är värst.. När man väl har fått reda på vad som är fel så kan man börja jobba på att få det bättre. Så upplever jag det..

Så till något som ni säkert tycker är väldigt barsnsligt och töntigt.. Jag är så stolt över en del saker som jag har vågat mig på den senaste veckan.. Jag har vågat ta bilen och åkt till Huddik.. Jag parkerade i och för sig en bit från stan men ändå. Sen att jag vågade bli tatuerad i går var en riktigt stor grej för mig. Att jag klarade av det. Jag har vunnit över min rädsla två gånger denna vecka och det är jag så lycklig över. Nu ska jag öva ännu mer.. Öva på att handskas med det som jag är rädd för.. Ta tjuren vid hornen lite oftare och kanske, kanske kommer jag en tag känna den frid, som jag eftersöker, när jag kan kontrollera rädslan och inte tvärtom.

Hihi...

Jag gjorde det! Jag fixade att göra en tatuering.. Det gjorde ont och det tog lite tid men jag är så stolt över mig själv nu.. För jag gjorde det!! Hihi..

Men ååh...

I dag är det dags.. Dags för tatuering. Åh, herre gud vad jag är nervös. Fy, det kommer säkert göra jätte ont... Nu längtar jag till i kväll bara.. Då är det gjort. Önska mig gärna lycka till. Bilder kommer när jag är klar. Om jag vågar nu då..

Det är dags...

Ja, nu är det vår och det händer en hel del.. Det är dags för konfirmation, dop, skolavslutningar, studenter och bröllop. Jag brukar få en del att göra under den här perioden och vill ni beställa så var ute i god tid. Jag har ju det lite svårt att få fingrarna att lyda så jag behöver tid på mig. Här nedan kommer det exempel på vad som kan beställas...

Hör av er för priser, önskemål och leverans...

De små...

Fick så fina bilder på mina små gopluttar.. Måste bara få visa dem.

Det här är lilla Hugo.. Helena och Henriks lilla plutt.. En liten hjärtekrossare redan.

Det här är Magnus och Mickis lilla plutt.. Faster och farbrors lilla charmtroll.

Lite av varje i dag...

Det är onsdag och det har gått två dagar sedan jag tog min medicin.. De sista två veckorna har jag blivit helt utslagen. Är så trött att jag inte vet vad jag heter ens.. Det ska ju ge med sig, är det meningen i alla fall, men jag vet inte jag. Jag tycker att illamåendet och tröttheten envist stannar kvar. Sen har jag märkt andra, mindre roliga, biverkningar som jag undrar om det är så bra att jag har. I dag ska jag ringa in till min doktor och höra om jag bör fortsätta med den här medicineringen.

Våren har varit tuff och jag kan inte säga att min lilla viktnedgång, som jag började med, har gått så där jätte bra. I måndags började jag om på ny kula och nu hoppas jag att det kommer att gå bättre. Hela april har varit kantrad av kalas och festligheter och det har gjort det så svårt för mig att sköta mig. Jag är ett kakmonster.. Har alltid varit och kommer nog också alltid att förbli. Det är ju så gott! Men nu får det vara nog.. Inte för att jag badar så där värst mycket på sommaren men jag har ingen lust att sola i vassen heller.. Det blir så konstiga mönster på kroppen då..

Kroppen ja.. I morgon ska jag in och göra en tatuering.. Jag har redan en och den är så hemsk att jag knappt vågar visa mig i linne. Nu ska jag täcka den. Jag skulle gärna bli av med den jag har och kanske inte ha någon tatuering alls.. Men det blir inte så fina ärr efter att man har tagit bort dem så jag beslutade att göra en ny då. Jag är jätte nervös.. Ni vet ju att jag emlar när jag ska ta blodprov så ni kan ju tänka er hur jag känner inför det här.. Fy!

Så hur mår jag annars då? Ja, jag är nog inne i någon slags bubbla.. Vet inte riktigt hur jag mår.. Det är varken bra eller dåligt. Jag blir så här ibland. Som om kroppen vilar och inte känner alls. Men gudarna ska veta att jag minns hur det var förra året och jag kan komma på mig att njuta av att inte ligga låst i fosterställning i soffan varje dag. Jag har inte så mycket framtid att planera ännu.. Det vågar jag inte.. Men jag ser inte att allt är mörkt heller.. Och det är ju jätte bra. Jag tar små små steg varje dag.. Försöker att inte sätta upp mål som jag inte kan nå.. Tar dagen som den kommer och försöker att acceptera den livsituation som jag befinner mig i just nu. Jag kan inte göra så mycket åt hur det är i nuläget.. Att sträta imot hjälper inte.. Det vet jag nu. Man får följa med i sjukdommens våg och göra det så mjukt och bra jag bara kan.. Jag vill ha huvudet över vattenytan och när jag klarar det, utan att tycka att det är jobbigt, så får jag vara lycklig. Det mina vänner det är ett mål.. Ett mål som jag faktiskt tror på.. Jag jobbar på det.

Nu sparkar vi i gång denna dag och vem vet vad den har att erbjuda..

Så var det gjort...

Japp.. Nu har jag börjat om på ny kula i denna blogg. Jag hoppas att jag kommer att trivas här.
Det är mycket nytt och jag hoppas att ni kommer ha lite tålamod med mig.. Jag behöver ju lära mig hur allt fungerar här och det kan ta sin tid. Jag är inte så duktig på det här med datorer och sånt.. Men det ska nog lösa sig. Jag ska ska prova att lägga in lite bilder nu för att se hur man gör det.

Patrik och jag är inne på vårt åttonde år tillsammans... Tänka sig.. Och lika kär är jag ännu...

Jag har inte målat på ett tag nu... Men jag har suget så det kommer att bli av snart..  Jag har så många ideér.

Det kommer ett riktigt inlägg lite senare i dag.. Kram på er!

Nu vill jag bara prova...

Det har blivit dags att lämna min tidigare blogg..  Jag blev inte alls nöjd med flytten, som blev i April, och har förstått att om jag ska fortsätta att skriva så måste jag flytta. Detta är en test.. Vill se hur lätt jag kan bruka en blogg här..