måndag 23 januari 2012
lördag 21 januari 2012
Snart kalas...
På onsdag fyller min yngsta dotter 13 år.. Jag kan knappt tro att det är sant. Tiden går så fort och barnen växer och det står inte på förren de är vuxna. Ibland skulle man vilja stanna tiden lite.. Så att man själv hinner med. För det gör man inte alltid.
I dag ska jag i alla fall börja att baka. Det är så roligt! Älskar att baka och jag vill gärna ha stora kakafat med massa godsaker när det är kalas. Man ska inte snåla på krutet när man inte behöver..
Jag har fridag i dag också.. Det betyder att jag faktiskt kommer att få smaka på de bakverk som tillverkas i dag. Inte så illa alls.
Jag mår lite bättre i dag.. Min blogg hjälper mig nog mer än vad jag tror. Det är fruktansvärt skönt att få ur sig saker som tynger och gnager. Vissa har åsikter om det.. Det vet jag. Men ni förstår.. Jag tycker inte att jag har något som jag behöver skämmas eller himmla om.. Jag är den jag är.. Med fel och brister som alla andra och det är inte så mycket mer med det. I vanlig ordning så behöver man ju inte läsa min blogg om man irriterar sig på den.
Den här dagen ska jag ta vara på.. Det är få dagar, just nu bara, som jag vaknar med ett litet leénde på läpprna.. Det får inte kasstas bort.
I dag ska jag i alla fall börja att baka. Det är så roligt! Älskar att baka och jag vill gärna ha stora kakafat med massa godsaker när det är kalas. Man ska inte snåla på krutet när man inte behöver..
Jag har fridag i dag också.. Det betyder att jag faktiskt kommer att få smaka på de bakverk som tillverkas i dag. Inte så illa alls.
Jag mår lite bättre i dag.. Min blogg hjälper mig nog mer än vad jag tror. Det är fruktansvärt skönt att få ur sig saker som tynger och gnager. Vissa har åsikter om det.. Det vet jag. Men ni förstår.. Jag tycker inte att jag har något som jag behöver skämmas eller himmla om.. Jag är den jag är.. Med fel och brister som alla andra och det är inte så mycket mer med det. I vanlig ordning så behöver man ju inte läsa min blogg om man irriterar sig på den.
Den här dagen ska jag ta vara på.. Det är få dagar, just nu bara, som jag vaknar med ett litet leénde på läpprna.. Det får inte kasstas bort.
fredag 20 januari 2012
Det är ensamt..
Jag har kommit in i en riktigt djup svacka.. Jag har inte riktigt vågat skriva om det här.. Konstigt. Det är ju därför jag har den här bloggen.. För att jag ska kunna skriva av mig och sen lämna det som bekymrar mig. Det har inte blivit så den senaste tiden.
Inne i mig, just nu, så bara trycker det.. Jag har så mycket känslor som vill ut men jag bara sväljer, sväljer igen och lägger locket på för att det inte ska synas utanpå. Jag skulle vilja skrika, sparka, slå och gråta för allt vad jag är värd men det går inte.. Det går inte för att jag är så rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig..
"Hon som hade blivit så pigg.." "Är hon dålig nu igen?? När ska det där vända då?" "Nä, vi orkar inte med att hon deppar igen.. Kan hon inte bara rycka upp sig?"
Jag vill så mycket.. Så himmla mycket. Men jag kan inte.. Ibland är det väldigt svårt att acceptera att man helt enkelt inte har något val.. Att man bara har platsen bedvid allting hela tiden och inte kan vara med. Att man från ett avstånd får se det som händer och inte vara där just när det sker. Det är svårt.. Det är väldigt ensamt.. Ja, väldigt ensamt.. Här där jag är.
Jag kan vara omgiven av massor med människor.. Men jag känner det som om igen riktigt ser mig. Som om jag bara skulle vara en liten skugga av mig själv.
Jag kämpar hårdare än någonsin för att acceptera och se helheten i min diagnos.. Se till det jag kan göra i stället för att se allting som jag inte kan och som inte är möjligt.. Men det vill sig inte.. Just nu vill jag bara göra allting som alla andra kan.. Jag vill inte vara ensam i min värld med den förbannade smärtan.. Jag vill dela glädje att göra saker med andra.. Jag vill helt enkelt leva.
Kanske borde jag ta kontakt med andra som är i liknande situationer som jag själv.. Men det skrämmer mig också på ett vis. Det skulle vara som om jag måste erkänna för mig själv att jag faktiskt är sjuk. Jag har inte sett mig själv på det viset än.. Och jag vet inte om jag vågar det.. Än.
Snart ska jag börja arbetsträna.. Det ser jag verkligen fram i mot.. Men rädslan som gror gör mig så tveksam.. Vem vill ha mig på sin arbetsplats? Kommer jag att lyckas den här gången eller kommer kroppen att säga stopp igen? Jag vet inte om jag orkar med så många flera misslyckanden på arbets fronten.. Jag är i stort behov av lycka och att lyckas..
Jag orkar inte tänka mer nu... Vi får ta och beta av det här i omgångar känner jag. Ett steg i taget.. Ja, så får det bli. Jag har i alla fall öppnat mig lite nu och bara det känns bättre.. Jag skäms över att det går åt skogen.. Men jag vet.. Jag vet att jag reser på mig igen till slut.. .. Det gör jag jämt.
Inne i mig, just nu, så bara trycker det.. Jag har så mycket känslor som vill ut men jag bara sväljer, sväljer igen och lägger locket på för att det inte ska synas utanpå. Jag skulle vilja skrika, sparka, slå och gråta för allt vad jag är värd men det går inte.. Det går inte för att jag är så rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig..
"Hon som hade blivit så pigg.." "Är hon dålig nu igen?? När ska det där vända då?" "Nä, vi orkar inte med att hon deppar igen.. Kan hon inte bara rycka upp sig?"
Jag vill så mycket.. Så himmla mycket. Men jag kan inte.. Ibland är det väldigt svårt att acceptera att man helt enkelt inte har något val.. Att man bara har platsen bedvid allting hela tiden och inte kan vara med. Att man från ett avstånd får se det som händer och inte vara där just när det sker. Det är svårt.. Det är väldigt ensamt.. Ja, väldigt ensamt.. Här där jag är.
Jag kan vara omgiven av massor med människor.. Men jag känner det som om igen riktigt ser mig. Som om jag bara skulle vara en liten skugga av mig själv.
Jag kämpar hårdare än någonsin för att acceptera och se helheten i min diagnos.. Se till det jag kan göra i stället för att se allting som jag inte kan och som inte är möjligt.. Men det vill sig inte.. Just nu vill jag bara göra allting som alla andra kan.. Jag vill inte vara ensam i min värld med den förbannade smärtan.. Jag vill dela glädje att göra saker med andra.. Jag vill helt enkelt leva.
Kanske borde jag ta kontakt med andra som är i liknande situationer som jag själv.. Men det skrämmer mig också på ett vis. Det skulle vara som om jag måste erkänna för mig själv att jag faktiskt är sjuk. Jag har inte sett mig själv på det viset än.. Och jag vet inte om jag vågar det.. Än.
Snart ska jag börja arbetsträna.. Det ser jag verkligen fram i mot.. Men rädslan som gror gör mig så tveksam.. Vem vill ha mig på sin arbetsplats? Kommer jag att lyckas den här gången eller kommer kroppen att säga stopp igen? Jag vet inte om jag orkar med så många flera misslyckanden på arbets fronten.. Jag är i stort behov av lycka och att lyckas..
Jag orkar inte tänka mer nu... Vi får ta och beta av det här i omgångar känner jag. Ett steg i taget.. Ja, så får det bli. Jag har i alla fall öppnat mig lite nu och bara det känns bättre.. Jag skäms över att det går åt skogen.. Men jag vet.. Jag vet att jag reser på mig igen till slut.. .. Det gör jag jämt.
Dag 9 - 2 saker jag önskar jag kunde göra
1. Arbeta som alla andra gör
2. Göra mer för barnen utan ont
2. Göra mer för barnen utan ont
måndag 16 januari 2012
Men herre gud..
Jag ska aldrig mera säga att jag inte blir sjuk någon gång.. Jag ska aldrig mera säga att jag klarar mig jämt.. Dessa kommentarer har jag fått äta upp nu kan jag säga.. Med råge!
Jag är så förkyld.. Jag har en sådan hosta och febern härjar som en galning i kroppen. Ja ni.. Fy fan säger jag bara. Har inte varit så här förkyld på hundra år. Ingenting kan man göra och ingenting orkar man heller.. Vågar inte ens ligga i sängen på nätterna för jag är så rädd att väcka Patrik, med min hosta, så jag sover i soffan.. Nere.. Själv. Och det är ensamt. Ont gör det med.. Mer än vanligt nu när hela jag är paj.. Fy Bubblan..
Ja ja.. Nu är det som det är.. Det suger.. Ja det gör det. Men förhoppningsvis så är jag piggare i morgon.
Men herre gud vad jag klagar.. Fast det kan jag få göra i dag.. För lite synd om mig är det faktiskt.
Jag är så förkyld.. Jag har en sådan hosta och febern härjar som en galning i kroppen. Ja ni.. Fy fan säger jag bara. Har inte varit så här förkyld på hundra år. Ingenting kan man göra och ingenting orkar man heller.. Vågar inte ens ligga i sängen på nätterna för jag är så rädd att väcka Patrik, med min hosta, så jag sover i soffan.. Nere.. Själv. Och det är ensamt. Ont gör det med.. Mer än vanligt nu när hela jag är paj.. Fy Bubblan..
Ja ja.. Nu är det som det är.. Det suger.. Ja det gör det. Men förhoppningsvis så är jag piggare i morgon.
Men herre gud vad jag klagar.. Fast det kan jag få göra i dag.. För lite synd om mig är det faktiskt.
lördag 14 januari 2012
Feber...
Ja, jag hatar att ha feber.. I och med min sjukdom så mår kroppen dubbelt så dåligt just när jag har feber. Jag vill vara uppe på benen men det går bara inte. Jag vet inte hur det kommer att se ut i dag men i går.. Ja.. Då låg jag hela dagen. Var helt lönlöst att ens försöka vara uppe. Jag var så yr i bollen att jag höll på att tuppa av flera gånger. Det vill jag verkligen inte igen.. Känns som om jag har gjort det en gång för mycket redan och slipper gärna det. Jag får lättare kramp också när febern härjar.. I morse fick jag kliva upp och börja vanka eftersom jag vaknade av att det var början till kramp. Jag är livrädd för dessa kramper.. De håller i sig i och för sig bara 15 till 20 minuter men dessa minuter känns som år kan jag lova. Det gör så ont.. Så ont. Om ni har haft ett sendrag i vaden någon gång så vet ni.. Förutom att det sitter i ländryggen och går ner mot svanskotan på mig. Fruktansvärt...
I veckan har jag varit och hämtat mina inlägg till skorna. Jag valde att lägga dem i mina träningsskor.. Det var ett tag sedan jag kunde åka och träna och allt som underlättar för mig att komma iväg, till en träning, är guld värt. Jag ska börja med att gå in dem ordentligt så inte fötterna får en chock. Det ska väl inte ta sådan lång tid tycker jag.
Jag har fått öka på mina doser mediciner igen.. Det har uppkommit för många inflammationer den senaste tiden och min läkare tycker inte att det ser så bra ut. Jag hatar att ta dessa mediciner.. De är ju så många. De flesta ger mig biverkningar också så jag gruvar mig alltid.. Varje morgon och varje kväll. De dagarna som jag ska ta Methotrexate, mina cellgifter, är värst.. Jag mår så illa och får en ohygglig magknip jämt. Att inte ta dem funkar inte.. Den medicinen ska vara den som bromsar upp allting.. Som ska få min kropp att inte insjukna allt för fort. Man kan säga att det nästan är som att välja mellan pest och kolera.. Har fått börja en kortison kur också.. Det är en hög dos och hela jag reagerar på ett mindre roligt vis.. Ont i magen och det kryper och pirrar i hela kroppen.. Jag har en sådan där dryg ororskännsla hela tiden.. Och den ger inte med sig. När jag ska trappa ur den kuren ska det lägga sig har de sagt.. Jag får väl vänta och se.
Snart är det dags för en röntken på mina fötter och händer med.. Att mina fötter inte ser ut som de har gjort tidigare vet jag.. Frågan är bara hur mycket de har förändrats under det senaste året. När jag var till Gävlesjukhus för två veckor sedan så sa de att det tydligt såg förändringar och kunde förstå att jag hade ont. Det var lite skönt att få det förklarat på ett sätt ändå.. Det blir alltid så att jag tänker " Är jag inte lite väl larvig nu?" " Gör det verkligen så här ont eller inbillar jag mig?". Nu vet jag att jag inbillar mig inte det minsta. Det gör verkligen ont och jag kan inte styra det..
Nu ska jag försöka att ta mig i kragen... Jag ska baka tårta och fixa lite inför dagen.. I kväll ska vi till Helena som har fyllt 30 år. Hon ska firas och jag vill vara med. Värk eller inte.. Jag ska med! Ska börja redan nu med att försöka värma upp mina leder efter nattens stillaliggande så jag kan börja röra på mig snart. Ha en trevlig helg nu på er! Jag ska göra mitt bästa i alla fall för att få min helg så trevlig som jag vill ha den.. Hej hopp!
Kvälls medicinen... Blä!
I veckan har jag varit och hämtat mina inlägg till skorna. Jag valde att lägga dem i mina träningsskor.. Det var ett tag sedan jag kunde åka och träna och allt som underlättar för mig att komma iväg, till en träning, är guld värt. Jag ska börja med att gå in dem ordentligt så inte fötterna får en chock. Det ska väl inte ta sådan lång tid tycker jag.
Jag har fått öka på mina doser mediciner igen.. Det har uppkommit för många inflammationer den senaste tiden och min läkare tycker inte att det ser så bra ut. Jag hatar att ta dessa mediciner.. De är ju så många. De flesta ger mig biverkningar också så jag gruvar mig alltid.. Varje morgon och varje kväll. De dagarna som jag ska ta Methotrexate, mina cellgifter, är värst.. Jag mår så illa och får en ohygglig magknip jämt. Att inte ta dem funkar inte.. Den medicinen ska vara den som bromsar upp allting.. Som ska få min kropp att inte insjukna allt för fort. Man kan säga att det nästan är som att välja mellan pest och kolera.. Har fått börja en kortison kur också.. Det är en hög dos och hela jag reagerar på ett mindre roligt vis.. Ont i magen och det kryper och pirrar i hela kroppen.. Jag har en sådan där dryg ororskännsla hela tiden.. Och den ger inte med sig. När jag ska trappa ur den kuren ska det lägga sig har de sagt.. Jag får väl vänta och se.
Snart är det dags för en röntken på mina fötter och händer med.. Att mina fötter inte ser ut som de har gjort tidigare vet jag.. Frågan är bara hur mycket de har förändrats under det senaste året. När jag var till Gävlesjukhus för två veckor sedan så sa de att det tydligt såg förändringar och kunde förstå att jag hade ont. Det var lite skönt att få det förklarat på ett sätt ändå.. Det blir alltid så att jag tänker " Är jag inte lite väl larvig nu?" " Gör det verkligen så här ont eller inbillar jag mig?". Nu vet jag att jag inbillar mig inte det minsta. Det gör verkligen ont och jag kan inte styra det..
Kvälls medicinen... Blä!
torsdag 5 januari 2012
tisdag 3 januari 2012
Dag 7 - 4 minnen jag aldrig glömmer
1. När mina döttrar föddes
2. När min kära mor-mor gick bort
3. Maries och mina roliga år tillsammans som barn
4. Lyckan över att äntligen få flytta till Vågbro med barnen och Patrik efter det att vi köpt vårt radhus
2. När min kära mor-mor gick bort
3. Maries och mina roliga år tillsammans som barn
4. Lyckan över att äntligen få flytta till Vågbro med barnen och Patrik efter det att vi köpt vårt radhus
måndag 2 januari 2012
Dag 6 - 5 saker jag inte kan leva utan
1. Barnen
2. Patrik
3. Min familj
4. Mina vänner
5. Min medicin (tyvärr)
2. Patrik
3. Min familj
4. Mina vänner
5. Min medicin (tyvärr)
söndag 1 januari 2012
Dag 5 - 6 sånger jag tycker om
1. Falco - Rock Me Amadeus..
http://www.youtube.com/watch?v=cVikZ8Oe_XA
2. Alphaville - Big in Japan..
http://www.youtube.com/watch?v=c98qdFQF7sw
3. Hoffmaestro - Highwayman..
http://www.youtube.com/watch?v=xftXg7hf0O4
4.Adele - Set Fire To The Rain ..
http://www.youtube.com/watch?v=dCLS_ztGOBk&feature=related
5. Maroon 5 - Moves like Jagger..
http://www.youtube.com/watch?v=iEPTlhBmwRg
6. Carola - Pride ( In the name of love)..
http://www.youtube.com/watch?v=YMIRCwVhd7k
http://www.youtube.com/watch?v=cVikZ8Oe_XA
2. Alphaville - Big in Japan..
http://www.youtube.com/watch?v=c98qdFQF7sw
3. Hoffmaestro - Highwayman..
http://www.youtube.com/watch?v=xftXg7hf0O4
4.Adele - Set Fire To The Rain ..
http://www.youtube.com/watch?v=dCLS_ztGOBk&feature=related
5. Maroon 5 - Moves like Jagger..
http://www.youtube.com/watch?v=iEPTlhBmwRg
6. Carola - Pride ( In the name of love)..
http://www.youtube.com/watch?v=YMIRCwVhd7k
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)