Jag vill inte men tror att jag måste..

Jag har inte den minsta lust att ringa in till sjukhuset i morgon.. Det tar i mot då jag vet att de kommer vilja att jag ska komma in. Är så trött på människor i vita rockar och på olika biverkningar och fel som hela tiden uppstår. Det ena avlöser det andra och det är så frustrerande. Som det är just nu vågar jag inte ens lämna hemmet. Jag är för osäker på hur det skulle kunna gå.. Eller inte kunna gå.

Jag klagar en hel del just nu men jag har ju den här bloggen just för att jag ska kunna göra det.. Jag vill inte lägga allt på mina nära och kära. De skulle inte orka höra mig till slut.. Ja, vad fan.. Jag orkar ju inte ens höra mig.

Men min oro är stor.. Det kanske är helt obefogat.. Vem vet? Men jag vill vara säker på att det som händer i mig nu är okej och inte farligt. Så.. Jag vill inte ringa in till sjukhuset i morgon.. Men jag tror att jag måste.

Inget går min väg nu..

Vad är det frågan om?
Har varit uppe flera timmar i natt med. Jag vaknade för en stund sedan och det kan jag tala om.. Jag hatar att sova länge på morgonen. Hela dagen blir förstörd. Min ena fot lever sitt eget liv också.. Den hänger inte riktigt med i dag och det värker i den.
Jag hade kanske förväntat mig mirakel i och med att jag fick sprutan.. Men det blev det inte. Jag känner mig sämre än jag har gjort på länge och det stör mig. Kanske blir det så här i början? När man byter medicin.. Vad vet jag. Det jag kan konstatera är i alla fall att det inte blir så mycket gjort i dag om jag ska må som jag gör nu.
I bland har jag svårt att hålla humöret uppe.. I dag är en sådan dag. Jag är väl för klen ännu.. För klen för att ta de motgångar som jag möts av då och då.  Jag vet att det kommer att vara så.. Men just nu så önskar jag bara att det kunde lätta lite så jag får en paus.. En paus så att  jag kan andas och ladda mina trötta batterier.. Det vore skönt och väldigt nödvändigt..