Första dagen..

Underligt är det.. Jag har varit hemma nu sen i augusti. Men det känns som om det är första dagen i dag.. Som jag är hemma menar jag. Det är i alla fall den första dagen på den första veckan som jag faktiskt inte får gå och jobba.

Jag var på ett möte i tisdags.. På arbetsförmedlingen med både dem och försäkringskassan. Jag visste att min arbetsträning inte fungerade på Kappahl.. Det vart för påfrestande för fötter och handleder. Jag visste att jag skulle få göra ett avslut där. Men tanken var, för mig, att jag skulle fortsätta min arbetsträning någon annanstans. På något ställe där jag inte slits ut på samma vis. Jag fick en chock... Ja, så var det. Min läkare hade skickat brev till arbetsförmedlingen och till försäkringskassan och talade om för dem att jag inte fick arbeta nu. Jag vet inte om jag har varit med om det tidigare.. Att jag har blivit tillsagd att ta det lugnt och inte arbeta. Oftast så vill de ju ha med en på alla möjliga saker.. Det blev lite mycket där.. Jag vill ju gärna vara ute och göra något. Det passar mig inte att vara hemma jämt. Även om jag, för all del, älskar att vara hemma så kan även det bli tråkigt.. Tro mig.

Ja.. Jag har inget annat val än att försöka repa på mig, så gott det går, så jag får komma ut i arbetslivet igen. Jag får försöka att acceptera att jag, för stunden i alla fall, är dålig och att kroppen inte vill vara min bästa kompis. Hur det ska gå? Ja.. Jag har ingen aning faktiskt. Ta en dag i taget då kanske? Så det här blir min första dag.. Den första dagen som jag börjar jobba på att komma tillbaka.. Tillbaka till det liv som jag vill leva. Få läkare och andra myndigheter att se att även om jag är sjuk så duger faktiskt jag till något också.. Tro det eller ej.. Det finns något för alla.. Till och med mig.

Det börjar dra i hop sig...

Ja.. Det är oktober nu och det börjar att dra i hop sig för mig att ordna inför julen och det som hör den till..
Jag är inte lika pigg i år som jag har varit de senaste åren.. Det kommer att innebära att mitt pysslande med änglar, tavlor, kransar och annat kommer att bli lidande. Det kommer inte att finnas lika stor upplaga av dessa saker i år. Jag kommer att ta mer beställningar än annars just för att inte köra slut på mig.
Så du som är intresserad.. Kom gärna med beställningar och även önskemål om vad ni vil ska finnas i mitt sortiment. Jag kommer att ha en öppethus dag.. Men i år kommer det bara att vara under en dag och inte under två som tidigare. Från och med sista november kommer jag att, som vanligt, kunna ta i mot dem som vill titta och handla ner i min pysselhörna i källaren. Nu sätter jag fart och även om det inte blir som det brukar så längtar jag till julen lika mycket som tidigre..

 

 

 

 

Fredag..

Så var det fredag då.. Det är ganska skönt faktiskt. Även om mina dagar ser lika dan ut varje dag så kan även jag få den där härliga helgkänslan.

I natt har jag fått sova.. Jag tog mina smärtstillande så det hjälpte nog ganska bra. Jag sa åt både Moa och Patrik att väcka mig, som i morse, för jag blir så seg av medicinen. Jag hör inte klockan. Men när jag slog upp ögonen nu på morgonen så var klockan inte alls sex.. Hon var åtta och Patriks säng ekade tom.. De hade inte velat väcka mig... Patrik och Moa.. Jag fick sova tills jag vaknade själv. Det mina vänner.. Det är kärlek för mig det. Att vara så omtänksam och bry sig om någon på det viset är så underbart och värmande.

Min dag har nästan varit som den var i går.. Inga kramper, peppar peppar, men värk.. Jag är så fruktansvärt trött.. På fler en ett vis. Kroppen är totalt slutkörd.. Orkar knappt ta mig upp för trappan som det är nu. Jag skulle lätt kunna sova.. Sätter jag mig och blundar så somnar jag garanterat och därför försöker jag vara på benen så gott det går. Jag har aldrig gillat det där med att sova mitt på dagen.. Inte ens när smärtan är som värst. Sova det ska man ju göra på nätterna.. Är det tänkt i alla fall.

I kväll ska jag mysa med Moa.. Vi ska titta på XF och äta lite godis.. Det är skönt att bara vara och ta det lugnt med familjen. Jag kan vara mig själv.. Behöver inte ta på mig masken och spela glad eller pigg.  De vet och känner mig så väl.. De läser mig som en öppen bok och varje gång som jag tror att jag har lurat dem så får jag sanningen serverat på ett fat.

Patrik är och spelar bandy.. Matilda tittar på. De där två har mycket gemensamt och delar ett riktigt stort intesse. Det är tur.. Att någon tittar när Patrik spelar och kan heja på honom så som han förkänar.. Jag har ju nästan aldrig möjlighet till det och får oftast sitta hemma med datorn och följa matcherna här hemma i från. "Det kommer fler tillfällen" säger han jämt.. Men jag gråter inombords för att jag inte kan stå vid hans sida och stötta honom på det vis jag önskar. Jag vet att jag inte kan styra över min kropp och över det onda.. Det vet jag. Men jag känner ändå på något vis att jag sviker honom. Det räcker inte att jag vill.. Jag vill göra också.

Nå ja.. Nu är det som det är och i dag spelar de.. Broberg. Jag kommer inte kunna se matchen men det stoppar mig inte i från att heja på dem.. Även om det blir i från vår soffa inomhus.

Önskar er en trevlig kväll..

Jag ger aldrig upp..

Jag har aldrig varit den som ger upp fort.. Jag har alltid kämpat och försökt så gott det går. Men nu är det tungt.. Det har det väl varit ett tag.. Och denna vecka har varit lite jobbigare än vanligt tycker jag.

Att jag har blivit sämre igen.. Ja, det vet ni. Men nu går det undan. Jag tycker att jag känner av mitt onda mer och mer för varje dag. Febern kommer tätare och mina krampanfall kommer också mycket tätare. Det tar så mycket kraft.. Jag orkar inte.

I natt har jag fått två och en halv timmes sömn.. Värken gav sig inte och som grädde på moset fick jag ett kramp anfall vid fyra.. Sen är det inte lätt att sova kan jag lova.. Rädslan att få ett till anfall är för stor och värken tilltar ganska kraftigt efter ett anfall.

Jag klagar.. Ja, jag vet.. Men just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.. Jag har fått ökat på mina mediciner.. Men känner ingen bättring. Mina prover, som jag får ta, blir sämre och sämre.. Min arbetsträning, som jag har haft sen i februari, har jag i veckan fått lägga ner.. Jag blir deppig av att allt bara ska gå i mot en hela tiden nu.. Och jag menar nu.. I våras var allting så bra. Så bra det kunde bli i alla fall. Jag kommer alltid att ha värk och inflammationer men är det under kontroll så funkar mitt liv förvånadsvärt bra. Jag kan finna lyckan i vardagen precis som alla andra.

Jag väntar.. Just nu har jag inget annat val. Jag tänker att det kommer ge med sig det här.. Det måste det göra.. Kan inte tänka mig något annat helt enkelt.

Så ja.. Det är inte roligt alls nu och jag har svårt att hitta det positiva i det som sker nu.. Men jag ger inte upp.. Inte än.. Jag backar.. Hela tiden för tillfället.. Men det kommer en dag då jag tar ett steg framåt och då kommer allt att vara värt.. Då kommer jag att få nya krafter och plocka upp resterna av min vardag och bygga något nytt.. Något bra.. Något som får mig att glömma att jag är sjuk.. Om så bara för en liten tid.. Så jag får hitta mig själv igen.. Och njuta av att bara få vara..