Jag har en person som förföljer mig.. Hon går dit jag går.. Alltid. Jag har väldigt svårt att tycka om den här personen. Det är kanske för att hon gör allt för att förstöra för mig...
Hon är den som säger åt mig att jag är ful... Hur mycket jag än fixar till mig.. Hur fina kläder jag än har så tittar hon på mig med en sådan där ogillande blick. Jag kan läsa i hennes ögon att hon inte tycker om det hon ser.
Hon är den som alltid klagar på att jag är sjuk.. Hon är snabb att sparka på mig de dagar som orken inte finns. Jag duger inte till något.
Hon är den som talar om för mig att alla andra tycker att det är jobbigt att vara i min närhet. Ingen vill umgås med en trött och sjuk människa.. Ingen.
Hon är den som stoppar mig när jag känner för att pröva något nytt.. Hon säger att jag inte kommer att klara det. Jag är en svag människa och jag ska inte tro att jag är något annat.
Hon är den som talar om för mig hur mycket bättre alla andra är.. Hur dålig jag är om man jämför..
Hon är den som gör mitt liv till ett helvete många gånger.
Jag önskade att jag kunde säga åt den här personen att lämna mig i fred.. Jag önskade att hon bara försvann.. Bort.. Bort i från mitt liv. Jag försöker.. Tro mig. Men hon vill aldrig lyssna.. Hon tar inte åt sig. Jag har sagt att jag hatar henne.. Många, många gånger.. Men det skrämmer henne inte. Hon finns vid min sida varje dag.. För varje steg jag tar så gör hon sig påmind..
Jag skulle vilja säga upp kontakten med henne.. Stänga dörren och låta henne stå utanför.. Men det går inte. Det går inte för att personen som jag talar om är med mig även om jag ber henne gå sin väg.. Även om jag stänger dörrar..
Det är henne jag ser när jag tittar mig i spegeln.. Inte så konstigt.. För hon.. Hon är jag.
