Nyårsafton...

Ännu ett år har passerat och jag vet inte riktigt vart det har tagit vägen.. Det har gått så fruktansvärt fort. Jag hade många mål och många drömmar detta år.. Kan inte säga att jag är nöjd över hur det blev. Inte alls så många mål nådde jag och inte en ända av mina drömmar slog in.
Ja, vad ska man göra åt det då?? Jo, det ända som går att göra.. Flytta dem till det kommande året och hoppas på att det går bättre då.

I det kommande året ska jag försöka mer.. Jobba på allt mycket bättre och inte ge mig så lätt. Jag kan om jag vill och det som krävs är bara lite  mer jävlar anamma.. Jag vill att nästa år ska bli bättre.
Om jag har tur så kan jag kanske få börja jobba.. Eller i alla fall kanske börja arbetsträna. Det är inte alls roligt att vara hemma jämt. Jag är ju en hemma människa och trivs hemma men det börjar att tära nu kan jag lova. Det skulle göra mig så glad om min kropp kunde ge med sig lite och låta mig komma tilbaka i livet bara för ett kort ögonblick i alla fall.. Träffa folk och se något annat än dessa fyra väggar. Åh, vad jag önskar det...

Jag har lovat mig själv att börja ta bättre hand om kroppen.. Den går ju inte att byta ut.. Det vet jag nu. Och efter ett samtal med Gävlesjukhus har jag också fått veta att mina fötter inte kommer att gå att operera.. Jag trodde det jag.. Det gör att jag måste ta hand om dem bättre.. Hur förbannad jag än blir över det ämnet så är det som det är.. Mina fötter är dåliga.. Kommer bli sämre.. Och jag kan inte göra mer än ta hand om dem så gått det går och se till att de håller så länge de kan.. Rullstol är inget jag vill eller tänker ha i framtiden om jag själv får bestämma.

Så.. Där är en dröm.. Och ett mål.. Det andra som rör sig inne i mitt huvud får jag behålla ett tag till.. Det ska bearbetas och funderas över innan det får komma ut.

Ha nu ett riktigt Gott slut på detta år! Ta 2012 i er famn med värme och låt det insperera er till nya drömmar och mål.. Det ska jag göra.

Dag 4 - 7 rädslor

1. Att något ska hända barnen
2. Smärta
3. Tandläkaren
4. Döden
5. Björnar, ormar och grävlingar
6. Mörker
7. Köra, eller åka, bil i halka

Dag 3 - 8 saker som irriterar mig..

1. Falskhet
2. Smärta
3. Dålig sömn
4. När någon tror att de vet bäst även om det inte är så
5. När någon går bakom ryggen på en
6. Plocka efter andra
7. När saker inte fungerar som det ska
8. När någon säger "jag förstår" och så gör de inte det

Dag 2 - 9 saker jag gör varje dag

1. Äter medicin
2. Pussar Patrik
3. Vilar
4. Duschar
5. Plockar i hemmet
6. Är med barnen
7. Borstar tänderna
8. Knådar mina ömma fötter
9. Tittar på tv

Gävle sjukhus...

I dag åkte vi in till Gävle för att kika lite på rean.. Det är sådan stor skillnad på rea där och här hemma. Både Patrik, jag och Moa gjorde något fynd. Emelie hittade inget alls.. Men de hade inte så där väldigt mycket med tid heller. Jag skulle på sjukhuset  och efter det var vi tvungen att åka hem för Patriks träning.

Så har jag då varit och gjort en avgjutning av mina fötter.. De ville gärna att jag skulle ta ett av deras skosorter med en speciell sula, gjuten bara för mina fötter, men jag klarade inte av det.. Visst kan jag ta mycket och gör så också.. Men det var de fulaste skor jag någonsin sett! Jag vägrade ta ett par av dem. Jag vill prova att få tag i ett par på egen hand som de sedan anpassar sulan i. Jag är bara, jag menar det också, bara 38 år och inte 93. Lite fin om fötterna vill man faktiskt vara även om de värker och gör ont. Vi får väl se hur det går.. Den 12 jan ska jag träffa dem igen, men i stan denna gång, för att prova och anpassa sula och sko till mina fötter.

Ja ja.. Det kunde ha varit värre.. Jag har i alla fall fötter. Inte alla som har det.. Något att tänka på faktiskt.

10 fakta om mig själv..

Lista dag 1.. 10 fakta om mig själv...

1. Är stolt mamma till två döttrar..
2. Är sambo med Patrik Fryklund..
3. Har fem syskon..
4. Är reumatiker..
5. Älskar att pyssla..
6. Är beroende av sötsaker..
7. Är väldigt känslig..
8. Har tandläkar skräck och läkar skräck..
9. Har svårt att tro på mig själv.. Att jag kan..
10. Lyssnar gärna..

Listan om mig..

måndagen den 19:e december 2011

Lista

Snodde denna lista av Helena och ska testa själv =)

Dag 1 - 10 fakta om mig själv
Dag 2 - 9 saker jag gör varje dag
Dag 3 - 8 saker som irriterar mig
Dag 4 - 7 rädslor
Dag 5 - 6 sånger jag tycker om
Dag 6 - 5 saker jag inte kan leva utan
Dag 7 - 4 minnen jag aldrig glömmer
Dag 8 - 3 ord jag inte kan gå en dag utan att säga
Dag 9 - 2 saker jag önskar jag kunde göra
Dag 10 - nån/nåra personer jag litar på

GOD JUL!

Till er.. Mina trogna följeslagare, vänner och främlingar.. En riktigt GOD JUL önskar jag er! Hoppas att den blir så som ni har förväntat er och att ni får ha det riktigt mysigt och bra! Kramar till er alla!

Snälla tomten...

I år har jag varit snäll.. Ja, ovanligt snäll tycker jag.. Jag har gjort mitt bästa i allt och kan inte blicka tillbaka och se att det är något som jag hade kunnat gjort på ett annat sätt.

Kommer tomten då? Jag hoppas på det.. Jag önskar mig samma saker varje år.. Har gjort det i många år nu. Inget av de som önskas kan man lägga i ett paket med fint papper på.. Det som jag vill ha kan man inte köpa för pengar..

Jag önskar mig hälsa.. Att mina barn och Patrik får må bra.. Att mitt onda lättar och gör att jag mår bättre. Jag önskar mig all lycka och tur för min familj och mina vänner.. Jag önskar mig ett bra år med en fin sommar.. Jag önskar mig en bra arbetsträning som gör att även jag kan få komma ut och jobba och träffa folk.. Och jag önskar att mitt hår ville komma tillbaka..

Det jag önskar mig mest kan jag inte berätta.. Det kan jag aldrig. Det är en önskan som inte bara finns under juletid.. Det är mitt livs dröm och den har jag med mig jämt.. Varje dag.

Så snälla tomten.. Jag behöver inte några dyra presenter i paket.. Jag behöver inte ha det tjockt på mitt bankkonto.. Jag önskar bara att några av mina önskningar och drömmar slår in..

Julen står för dörren..

Det är inte så många dagar kvar tills det är jul.. Fast jag tycker väl att det är jul hela månaden jag.. Det här året har jag blivit lite snuvad på min mys månad.. Jag har haft mycket ont och det har hindrat mig i mycket som jag vill göra.

Jag hade en beställning som jag gjorde för ett par dagar sedan.. Jag har ju berättat om min rädsla över att förlora min styrka och kontroll i mina händer.. Jag kunde med fasa inse att det nu har börjat. Mina händer är inte alls som de har varit och jag hade stora problem med att få vissa av sakerna gjorda. Kanske är det därför som mitt humör har sjunkit den senaste tiden? Jag har nog sett att det har gått åt fel håll men in i det sista så hoppas man att kroppen ska repa på sig och börja fungera som den ska igen. Jag vet vart min sjukdom kommer att ta mig.. Jodå.. Men jag hade inte en aning om att det kan gå så fort som det gör. Fötterna... De är jag så less på att jag inte ens vet om jag vill nämna dem. De är inte alls pigga och jag har det inte lätt att röra på mig just nu. Jag vet att de säkert kommer att göra mindre ont om ett tag.. Det gör de nästan jämt.. Men det är så tröttsamt att inte få på sig skor och kunna gå ordentligt. Jag verkligen hatar det..

Inne i mitt huvud så har jag nog inte fattat ännu att jag är sjuk.. Eller jag vill inte säga det så heller.. Jag har en sjukdom. Så.. Det låter bättre. Vill inte förstå.. För vad är det jag ska förså? Jag menar inne i mitt huvud är jag faktiskt frisk. Det som har drabbat mig händer ju andra.. Inte mig..

Jag har mycket att ta in ännu.. Och för varje sak som jag har problem med måste jag bearbeta och försöka förstå att det inte kommer att bli lättare längre fram.. Utan tvärtom.. Svårare. Jag kommer att hitta nya vägar.. Det är jag säker på. Men ibland tycker jag att jag är så trög, envis och vrång och det tar längre tid än det borde göra. Om jag bara lär mig att acceptera så kanske jag kan gå framåt i mycket snabbare takt.

Lika är det med medicinen.. Jag hatar att tappa håret.. Jag hatar att gå upp i vikt.. Jag hatar att må illa och jag hatar att ständigt vara så trött. Det löser sig det med kanske när smärtan lägger sig lite. Att det kan kännas som om det är värt menar jag. För just nu så har jag alla dessa biverkningar och ändå så har jag väldigt ont. Det blir liksom dubbelt upp av det negativa om ni förstår..?

Ja ja.. Som vanligt är det inte så mycket jag kan göra.. Kan bara fortsätta att jobba med mig själv och med min acceptans vilket är mycket lättare sagt än gjort. Jag ska göra mitt bästa nu.. Jag ska städa, handla julklappar och julmat.. Och jag ska njuta.. Ja, det ska jag. För det jag vägrar, som vanligt, är att det onda tar över och förstör så mycket som jag vanligtvis älskar. Julen står för dörren och även om inte min kropp gillar det så är det något som jag älskar.. Jag som person... Och jag tänker fira den så som om allt var som vanligt.. Så som om allting vore precis som förr.

Mitt hår...

Jag vill så gärna klaga över mitt hår.. Men har bestämt mig för att inte göra det. Viss är det så att jag kanske inte är så där jätte lycklig över mitt burr uppe på huvudet.. Det har inte med själva frisyren att göra utan det har med mitt håravfall att göra. Jag tappar och har tappat så mycket hår i och med min medicinering.. Inte roligt alls men vad ska jag göra? Jag kan ju välja bort medicinen och få tillbaka mitt hår men kommer då också att få mycket mer ont. Så jag väljer nog att äta de där förbaskade tabletterna i alla fall och får stå ut med att mitt svall numer består av några hårstrån. Jag kan ju se det på det här viset också... Jag kunde ha varit helt flint.. Det kan ha varit värre.. Det är inte i håret som min personlighet sitter utan i mig just som person..

Jag ler inte åt bilden i spegeln men jag har det bra om man ser till hur andra kan ha det.. Så till min slutsatts... Jag är glad över mina fjun och vårdar dem ömt så länge jag har dem kvar.

Visst är det konstigt??

Visst är det konstigt att man, på vissa, tider under året tänker en del och mer på vissa saker?? Jag förundras över hur mycket det talas om de hemlösa just nu.. Jag blir nästan lite arg.. Jag menar.. De som är hemlös är väl inte bara hemlös under julen heller? Det tycks vara så om man ska lyssna på det dom säger på tv. Visst får man en tankeställare vid en sådan här tid.. Jo då.. Men om jag ska vara ärlig så har jag de svaga, i samhället, i tankarna hela tiden. Inte bara vid juletid.

Jag och många med mig har det så oförskämt bra.. Jag behöver aldrig vara rädd för att det inte ska finnas mat på bordet varje dag.. Och jag har någonstans att ställa min säng så jag kan sova tryggt om natten.. Jag behöver inte oroa mig för kalla nätter med minusgrader för jag har ett varmt hem att värma mig i. Jag har så mycket som så många andra saknar..

Nog kan jag gnälla på hur dåligt ställt man får det när man är sjukskriven.. Jo då.. Sådana dagar har jag ibland. Men i slutänden så inser man att det inte är något att klaga över. Jag får en ersättning.. Inte så att jag blir rik.. Men jag har det gott.

Jag har min familj och  bra vänner som omger mig.. Inte några pengar i världen är viktigare än dem. Inte något.. Jag har någon som frågar hur jag mår och tar hand om mig när jag har mina hemska dagar. Det är jag så tacksam för. De finns dem som inte har någon.. De har ingen. De får sitta själva varje dag och så också under julen. Man önskade att man kunde göra något mer för dem som behöver det.. Jag önskar att jag kunde göra något.. Något som skulle underlätta, glädja och värma en medmänniska i nöd. Det hjälper ju inte att bara tänka på dem i svåra stunder.. Vi måste lyfta handen och beröra.. Det är det ända som ger något.. Något av värde.

Lite nya bilder...

Marie och Moa innan de skulle i väg och lussa...

Världens sötaste pepparkaka och tomte.. Hugo och Ester...

Björn och Emelies lilla underverk Harry...

Vår lilla julgran... Älskar den. Mormor hade alltid en tall på precis samma ställe när hon bodde här...

Äntligen har denna lilla maskin blivit min.. Som jag har längtat!

Och min kökshylla har kommit på plats.. Både Patrik och jag är nöjd med att vi fick fler hyllor i köket...

Så förbannad!

Det är december och denna månad är min bästa på hela året.. Ja, det ska vara det i alla fall. Tyvärr så har jag inte kunnat njuta så mycket i år. Min värk har varit svår nu och jag är medveteten om att den kommere hålla i sig ett tag till..

Jag har varit i kontakt med min läkare som ökade på dosen cellgifter.. Mer illamående, mer trötthet, mindre hår men förhoppningsvis bättre i lederna. Ja, jag har inte så mycket att välja på. Jag har haft sådan värk de senaste dagarna och om jag ska vara ärlig så kan jag gärna bli flint bara värken försvinner. Min läkare tyckte att jag skulle komma in och spruta lederna.. Men, som ni redan vet, så är jag fruktansvärt rädd för sprutor. Och att ta dem i lederna lät inte som att det skulle vara så skönt. Jag vet att det kanske är helt fel att inte ta dem.. Att jag säkert skulle bli bättre.. Men där går gränsen. Jag fixar inte vad som helst. Inte äns när det gör väldigt ont. Någonstans så känner jag bara att det tar stopp. Jag måste få behålla lite av den kontroll som rör min egen kropp. Det är fördjävligt men vad ska man göra? Det är bara att resa sig, halta vidare, torka bort tårarna och fortsätta framåt.

I går var jag så rastlös så det var inte sant.. Jag ville göra så mycket men det funkar ju inte. Då blir man så förbannad! Så arg, irriterad och ledsen.. Varför kan inte jag när alla andra kan? Jag brukar inte tänka på det viset så ofta.. Och tur är väl det. Det blir cirkus uppe i huvudet och om det är någon känsla som stör mig så är det avundsjuka. Men det är det jag känner ibland. När jag tittar på hur alla andra lever sina liv.. Bara det att gå ut med hunden.. Jag möter många vovvar och deras matte/husse när jag är ute och rastar Carmen. De stuttsar omkring och leker lite lätt med sina hundar.. Böjer sig för att klappa och berömma.. Jag haltar.. Kan inte ens böja mig för att ta upp, det som tas upp i den svarta lilla påsen, utan jag får vissla lite lätt och titta åt ett annat håll när Carmen gör nr 2. Det blir inga långa svängar heller och jag lider med min lilla fyrbenta vän som säkert skulle vilja gå på en lite längre upptäcktsfärd. Det blir väl bättre.. Ja, så säger jag jämt.. Men det jag undrar över är.. NÄR?

Varför så nervös??

Så är det då dags för min årliga öppethus dag... Jag vet inte varför men i år är jag så nervös. Tror inte att jag har varit så här nervös tidigare om jag ska vara ärlig.

Jag älskar att mina änglar sprider glädje hos fler än mig.. Det gör jag verkligen.. Men i år har jag byggt upp en rädsla över att ingen kommer att tycka om det jag har gjort. Ryktet har spridit sig och jag vet att det kommer gäster i dag som inte har sett mina änglar riktigt och heller aldrig varit hos mig på öppethus. De kanske tror att jag har en liten butik här hemma..? De kanske inte vet att jag gör alla mina saker själv och inte köper in något färdigt från någon butik?

Allt jag önskar är att de som kommer inte blir besviken och tycker att det som jag har knåpat ihop inte var något speciellt alls.. Ja, herre gud.. När ska jag lära mig att man gör så gott man kan och bättre än så blir det inte.

Jag har en tuff dag framför mig.. Jag ska över ännu en tröskel och även om det blir lite jobbigt så kommer det att vara så nödvändigt och nyttigt för mig. Det vet jag.. Och i kväll.. Då kommer jag att vara så stolt över att jag vågade.. Att jag vågade en gång till.

Jag hoppas att det kommer gå bra och att min nervositet lägger sig så småningom.. För i grund och botten är det här väldigt roligt. Det roligaste jag vet.

Natten som var..

Tro det eller ej men jag har sovit som en stock! Det var så skönt att vakna upp och inte vara trött. Nog har jag ont men det är inget mot för vad jag hade i går. Jag hoppas på en bra dag.

Jag ska tillbringa min dag med Helena och Hugo.. Det ska bli jätte roligt. Jag har haft en bra vecka även om jag har haft mycket värk. I onsdags var jag med Emelie och fyndade lite loppisgrejer och tog en fika på stan så den dagen var också jätte rolig. De är ett par riktigt goda vänner det.. Jag är jätte glad att jag har dem. De vet hur jag är och hur jag mår men det spelar ingen roll. Jag känner att jag duger som jag är och känner aldrig att jag måste ta på mig en mask inför dem. Skulle inte fungera.. Jag tror att de kan läsa mig allt för bra för att gå på något trick från min sida.  Jag är otroligt tacksam att de finns..

I går pyntade jag lite hemma.. Nu ser man att julen är på väg och jag njuter av varje liten stund.. Jag älskar julen och allt som hör den till. Pynta, baka, göra godis och dricka glögg.. Oj.. Så mycket det finns att göra nu som värmer i hjärtat och själen.  Jag ska ta vara på allt.. Som jag sagt tidigare.. Ont eller inte ont.. Det finns inget som kan ta denna mysmånad i från mig. Så är det bara..

Ha nu en underbar fredag och håll tummarna att det kommer lite snö i alla fall.. Det skulle inte vara fel.

Vaken med värk...

Klockan är halv fem, på morgonen, snart och jag sitter vid datorn och försöker få tiden att gå.. Jag vill att värktabletten, som jag tog för ett tag sedan, ska börja att verka. Vaknade vid halv tre med en sådan värk i mitt knä.. Det är över ett år sedan jag hade problem med knäna. Jag kände i går kväll redan att något inte var som det skulle och anade vad som skulle komma. Men jag tror inte att jag har haft en sådan värk, att det framkallar tårar, på väldigt länge. Kryckorna hade hunnit blivit dammiga nere i källaren och det var inte alls roligt att behöva ta fram dessa igen. Jag har varit så glad över att jag inte har behövt dem. Tänkte nästan lämna tillbaka dem till sjukhuset eftersom jag har klarat mig så pass utan dem. Den tanken har jag suddat bort nu. Jag får åter igen ha dem med mig när jag hasar omkring här hemma.

Jag har lite att göra i dag.. Eller jag hade i all fall tänkt att jag skulle göra lite.. Nu vet jag inte. Ville pynta lite till första advent och göra det lite mysigt här hemma. Vet inte hur det blir nu. En liten städning hade inte heller varit så dumt. Jag får be Patrik om hjälp med att bära upp jullådorna från källaren så slipper jag trappan i alla fall. Det är de som är värst. Jag blir som en liten tant när jag ska gå i dessa. Rädd och vinglig.. Det vore inte lägligt att rulla ned för dem nu när det snart är jul och allt. Vore ju typiskt mig det.. Klantig som jag är.. Även utan värk ska jag tillägga.

Det börjar dra i hop sig för öppethus och jag är så nervös.. Jag hoppas att det kommer att gå bra och att jag inte oroar mig allt för mycket. Det ska väl inte vara så farligt att bjuda på lite glögg och pepparkakor heller.. Om jag får sälja spelar inte så stor roll.. Visst vore det också roligt men det är ju inte därför som jag pysslar i grund och botten.. Det är ju min terapi och en syssla som får mig att fly lite. Fly från det som tynger mig. Ingen annan syssla får mig att må så bra som när mina änglar föds nere i min verkstad.  Jag hoppas att händerna kommer hålla många år till så jag får fortsätta med detta.. Jag är sämre i händerna i år, om jag jämför med tidigare år, och får vara glad över det som fortfarande fungerar för mig. Jag kommer inte att ge upp min terapi utan en fajt så är det.. Jag behöver den och älskar det.. Det är bara så.

Nä ni.. Nu ska jag vanka lite med kryckorna.. Det gör så ont att sitta länge och lederna behöver röras på och smörjas lite..  Jag ska försöka att bli lite mer smärtfri så jag kan ordna och fixa till vår första advent.. Ont eller inte.. Det är en mysig tid som väntar oss nu så njut mina vänner.. Njut.

Nervös som aldrig förr..

Den senaste tiden har det varit lite snurrigt i mitt huvud.. Det finns en del att fundera på och jag vet inte riktigt vart jag ska börja..

Jag har slutat med sprutorna! Så underbart skönt måste jag säga.. Mina ben ska läka och det behövs. Om de ser ut som de gör nu, längre fram, så kommer jag aldrig att kunna ha kortbyxor eller en kort kjol igen. Benen är fläckiga och de ser inte alls så fina ut. om jag hade vetat att de skulle bli så här så hade jag totalvägrat sprutorna redan från början. I stället nu har jag gått tillbaka till tabletter igen.. De gör att jag blir jätte trött och får mig att må illa de första dagarna. Inte heller så roligt men vad kan jag gör? Det är som om jag måste välja mellan pest och kolera..

Jag kan inte säga att jag tycker de, tabletterna, hjälper så där värst bra.. Jag har mycket värk i fötterna nu och jag har även börjat fått tillbaka värken i armar, axlar och handleder. Jag är ju mitt inne i min pysselperiod så det uppskattas inte av mig nu. Jag gör så gott det går.. Pysslar när kroppen tillåter och vilar de stunder som det gör för ont.

En annan nackdel med medicinen är att jag tappar så mycket hår! Det är ju cellgifter som jag får så jag visste att det kunde bli så men jag har försökt att hitta alla andra anledningar till mitt håravfall..  Men jag vet ju hur det ligger till. Jag har gått upp i vikt också.. Det är inte heller så roligt. Jag känner inte igen mig när jag tittar mig i spegeln.. Där möts jag av någon som jag inte vill se men troligen kommer att få vänja mig vid så länge jag medicinerar.. Hela livet alltså. Ibland så tänker jag att jag bara vill sluta att ta dessa mediciner.. Men jag vet ju hur det blir då.. Då kommer jag inte komma utanför dörren igen, och jag har det svårt som det är nu med det, så det kan inte vara ett av mina alternativ. Ni kanske tycker att jag funderar på små problem.. Men för mig är det inte så. Jag vet inte om själva sjukdomen gör så man blir svag på alla fronter. Man är så osäker och rädd hela tiden. Hela vardagen kan falla just på en sådan sak som att tappa håret. Det är så mycket annat som man inte är nöjd över och kanske sörjer så det blir för mycket bara.. Jag kommer ju vara samma människa utan hår.. Så är det. Men jag vill verkligen slippa att oroa mig för den delen nu.. Jag måste jobba med att komma tillbaka till någon slags verklighet igen och vill inte oroa mig för saker som kan tyckas vara så världsliga.

Öppethus dagarna.. Oj var ska jag börja... Jag är jätte nervös! Mer nervös än vanligt.. Jag vill ha öppethus.. Det vill jag. Jag vill ju sälja.. Så är det. Men jag är jätte rädd för vad alla ska tycka.. Kommer de att tycka att mina små saker är skräp eller strunt? Kommer de tycka att jag inte gjort tillräckligt eller är för dyr? Jag är ju bara en liten hemmapysslare som gör saker som jag själv tycker om och älskar att göra. Är det tillräckligt för att visa andra och låta dem köpa det jag gör? Det är här mina egna dumma tankar som kommer av mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla.. Jag önskade att jag bara kunde visa alla, mina små saker, med öppet hjärta och vara stolt över det som jag har gjort och gör. Det hade gjort att det skulle vara roligt från början. För mot slutet är det alltid lika roligt och värmande.. För att jag faktiskt har fått sälja och att jag ser att många tycker om mina saker som jag gör. Då tänker jag alltid.. "Varför har jag gruvat mig så? Det var väl inte så farligt.. Det ska jag komma ihåg till nästa år.." Men när nästa år kommer sitter jag på samma sätt som nu.. Nervös och rädd. En tröskel som jag måste kliva över varje år.. Så även i år. För jag välkommnar verkligen alla att komma hem till mig.. Det är i grund och botten väldigt mysigt och värmande och den känslan vill jag  ha.. Hur jobbigt det än är före..
Så låt er inte skrämmas av mina tankar och funderingar.. Jag vill att ni kommer. Min del i det hela ska jag jobba på och en dag kanske jag kan vara så modig att jag vågar stå för det som jag kan och gör.

Öppethus..

Här kommer lite bilder på vad som kommer att finnas på öppethusdagarna.. Givetvis kommer det att vara mer saker och jag kommer lägga ut bilder på en del av dessa inom kort.

En ängel på taket...

En ny tavla..

Kransar..

Som det ser ut nu så kommer jag inte att göra så många kransar till öppet hus. Därimot så tar jag dem på beställning. De kommer att kosta 149:-  Ring 076-1186623 eller maila liinygren@hotmail.com för att göra din beställning. Leverans tid två dagar..

Träning och julmarknaden och funderingar..

 Jag har tagit upp träningen igen och försöker att hålla modet uppe för att klara av att komma över den tröskel som dyker upp. Den kommer alltid.. Tröskeln. Det innebär att det i början, av en tränings period, så gör det fruktansvärt ont. Jag har ont hela dagarna och värst är det till källen. Jag vet att det oftast går över efter att tag.. Så är det. Men det gäller att orka hålla i och ha tålamod och ork till det också. Det är ganska lätt att sluta med det mantar sig för när det gör för mycket ont. Jag har sagt att jag ska göra mitt bästa och jag håller fast vid det.

En tråkig nyhet som jag har är att det inte kommer att bli någon julmarknad i Skärså i år. Jag tycker det är jätte tråkigt. Det hör liksom julen till för mig. Det är min belöning efter tiden jag lagt på allt pysslande i min lilla verkstad. Jag funderade på att leta upp en annan marknad men nej.. Jag tror inte det. I Skärså så kände de mig och visste om att jag inte var så pigg alltid. De fixade och donade för att det skulle fungera så bra som det var möjligt för mig. Jag har svårt att tro att det kan bli så någon annanstans. Jag tror nog att jag kommer ha öppet hus dagar i stället.. Som det ser ut nu så blir det nog två stycken. Vill man komma någon annan dag så är det bara att ringa och se om jag är hemma.. Haha.. Som om jag skulle vara någon annanstans.. Men ändå. Man vet ju aldrig.  I mitten av November kommer det bilder och priser på det som kommer att finnas till försäljning. Jag kommer att ha mer koll då.. På vad som jag har klarat av att göra.. Jag får ju lyda kroppen, som ni redan vet, och det är inte alltid den vill pyssla med att göra änglar.

Annars så går dagarna.. Den ena är bra och den andra dålig..  Koncentrerar mig på att leva de dagar som är bra och försöka glömma de dagar som är hemsk. Jag tycker att jag till och från är ganska vissen men så blir det lätt när man inte är pigg. Men om jag tittar tillbaka på hur jag var förut så är jag mycket bättre på att hantera det nu. Jag lever och lär.. Även av de mindre roliga sidorna av livet. Det är alltid något. Man ska vara glad för det lilla.. Jo, det ska man.. Man hade kunnat stå med så lite som inget och det hade varit sämre.
Jag har en känsla av att min dag kommer också.. Det gör den för alla.. Man vet bara inte när.  När allt får en mening och när man hittar sin plats med eller utan ont.Under tiden man väntar så kan man ju dra nytta av det man lär sig på livets väg. Det kan kanske vara just den läran som gör att min/din dag en gång kommer.

Läkarbesök..

Ja, det var i går det.. Jag tycker att det gick ganska bra. Jag har en underbar doktor och hon tar allting på allvar när det kommer till mina problem.

Jag fick order om att sluta med sprutorna ett tag nu.. Hon hade aldrig sett de fina märkerna, som jag har på benen, förut.. Inte på någon. Det var bra om benen fick läka lite ett tag. Jag? Ja, jag blev bara glad jag. Jag hatar ju sprutorna för de gör verkligen ont att ta dem. Jag ska i väg och göra en ny röntken på händer och fötter snart med. Jag förklarade för henne hur viktigt det är för mig att inte mina händer slutar att fungera.. Då är mitt liv förstört.. I alla fall när det kommer till den biten. En magnetröntken på ländryggen ska också göras eftersom mina kramper har kommit tillbaka. Det kan grunda sig i att det är inflammation i lederna runt omkring det partiet som orsakar smärtan jag har. Ja, jag vet inte men det kommer ju att visa sig om det är så. Jag tog upp frågan om en arbetsträning var aktuell.. Jag fick ett blankt NEJ.. Inte ännu. Vi får se hur det ser ut efter nyår tyckte hon. Kanske har hon rätt.. Jag vet inte. Jag är bara så ivrig och vill bli bättre så jag kan få komma ut bland folk igen. Det är inte alltid så roligt att vara hemma jämt. Men det är skönt när man mår som man gör nu.. Det är det. Jag kan ta dagen som den kommer och göra det som fungerar utan tvång och måsten.

I natt fick jag sova.. Tack gode gud och peppar peppar... Min doktor tyckte att jag skulle öka dosen smärtstillande på kvällen. Så sagt och gjort och så fick jag sova i en hel natt. Det var skönt.. Att vanka omkring på nätterna är varken roligt eller underhållande. Inte är det något bra på tv:n heller. Bara skit. Så nu kommer jag att fortsätta med den ökade dosen de dagar som det gör extra ont. Jag kan mixa hur jag vill eftersom den medicinen varken är beroendeframkallande eller gör så att man blir påverkad. Det är ju bra.

De stunder som jag kan så är jag nere i min verkstad.. I dag har det varit riktigt trögt måste jag säga.. Jag har knappt hunnit ner dit förren jag känner att jag måste upp och vila. Irriterande. Jag kanske skulle ta och ställa en säng där nere så jag får tillbringa mer tid där. Jag älskar min lilla verkstad. Det är ett ställe som får mig att glömma allt det jobbiga för en stund. Jag lyssnar på Carola och bara flyger bort i andra, mycket roligare, tankar.  En slags medicin kan man säga att det är. En mycket bra sådan också. Det vore ju bittert om jag ska bli ännu sämre och inte kan vara där nere alls. Nej fy.. Den tanken släpper jag bums. Det får bli ett senare problem. Just nu kan jag vara där i alla fall och jag är så glad för det.

Nu tar vi en dag i taget.. Och betar av det som ska göras när det gäller undersökningar och annat. Finns inte något annat att göra så jag får helt enkelt bara gilla läget... Det går det å.. En liten tid till i alla fall.

Kramp...

Jag var så trött i går.. Nog för att jag hade varit uppe natten före, för att se till att Matilda kom hem som hon skulle, men den tröttheten som kom var utan dess like. Jag sov några timmar på eftermiddagen, kvällen och vaknade vid halv sju. Vid tio var jag så trött att jag var tvungen att gå och lägga mig för natten. Det kunde ju ha varit så i alla fall.. Vid tolv vaknade jag av att jag hade kramp. Det gör så olidligt ont. Jag tycker att det är värre än att föda barn. Det är ett sendrag som börjar i ländryggen och strålar nedåt. Jag tuppar nästan av när det blir så kraftig smärta. I dag är jag jätte trött igen.. Men mest är jag rädd för att det ska bli ännu flera krampanfall. De kommer ju sällan ensam och jag brukar få ha ett gäng när de väl har börjat.

Jag vill inte se det som Patrik sa det i morse.. "Jaha, då är det på ruta ett igen." Jag vet att det kan vara så.. Det vet jag. Men det var så otroligt svårt att höra det bara. Jag vill inte.. Jag vill verkligen inte få tillbaka den hemska smärtan igen. Jag säger som så.. Jag kan ta all värk i leder och halta runt hur som helst bara jag slipper dessa anfall. De tar knäcken på mig helt enkelt och inte bara på mig heller för den delen utan på familjen med. Måtte  det inte vara så.. Snälla, snälla.. Om det finns någon högre makt så låt mig få slippa denna smärta.. Snälla.

Nu ska jag till sjukhuset för att träffa min reumatolog.. Det är en vanlig undersökning men jag har en del som jag vill ta upp. Som att varför mina ben har blivit så otroligt fula av mina sprutor. Jag kommer aldrig kunna ha på mig en kort kjol igen om det inte försvinner. Det tråkiga är att jag nästan vet att det är inget som kommer att gå bort. Jag får nog ha de fula märkerna kvar. Inte alls roligt kan jag säga. Och varför jag har börjat att tappa så mycket hår.. Flint vill jag faktiskt inte bli om det kan undvikas.

Ja ja.. Så har jag fått spy ur mig lite galla i dag då.. Det var skönt.. Och det behövdes. Nu är det bara att hålla tummarna att jag slipper fler anfall och får komma tillbaka igen lite piggare och lite gladare..

Denna på beställning...

Denna kommer att finnas att beställa.. Priset är 149:- och jag kommer endast ha en till visning hemma..

Förbannad, förtvivlad, ledsen och arg...

Ibland så är livet lite upp och lite ner.. Så har det varit för mig den senaste tiden.. Jag har haft mycket värk.. Varit lite nedstämd och har haft svårt att få något riktigt gjort för att förändra det. Det kan bero på att jag inte riktigt har vetat hur jag ska göra och vad som behövs förändras för att vända på allt.

Jag har varit avundsjuk på de flesta nu.. Jag har sett hur de rör sig obemärkt och smärtfritt medans jag haltar på som en gammal tant.. Jag blir förbannad över att telefonen ligger på övervåningen, så klart, när det ringer..Förbannad över att jag inte kan gå fort i trappan och när jag väl har kämpat mig upp märker att, den som ringt, redan har lagt på.. Jag är förbannad  över att fötterna inte vill pressas ned i ett par fina skor utan blir bara nöjd i de vanliga och tråkiga kängorna.. Förtvivlad över att jag måste ta dessa förbannade sprutor varje vecka som både gör ont och får mig att må som en kratta. Ledsen över att jag retar upp mig över saker som ovan.. Och arg på mig själv för att jag inte kan hålla huvudet över vattenytan jämt.

Jag tar en dag i taget igen.. Försöker hitta de bra i allt det dåliga. Som målningen.. Jag har faktiskt kunnat måla i två dagar nu och det mina vänner gör livet lättare att leva med smärtan.. Barnen förgyller min vardag och de kan få mig på andra tankar så som även Patrik kan.. Jag har det kanske inte så tokigt.. Men ibland så åker jag kana ner för mitt berg.. Då kan det vara skönt att vila lite innan det är dags att börja klättra igen. För det gör jag.. Alltid.

Och så var jag klar med en annan tavla...

Det slutförs en hel del när fingrarna lyder. Och det är helt underbart! Nu vill jag bara måla.. Från morgon till kväll.. Men så bra är jag inte ännu. Jag är tacksam för det lilla.. Så tacksam!

Denna tavla kommer att vara till försäljning.. Den kommer att kunna beställas i andra färger och även med en liten pojkängel om det nu så önskas. Tavlan är 40x50 cm och kommer att kosta 330:-

En ny tavla...

Äntligen har jag börjat att måla igen! Det tar tid eftersom jag har värk men det går.. Ja, tänka sig. Jag är så lycklig!

Denna är till försäljning och kan även beställas i andra färger.. Priset är 350 :- och storleken på tavlan är 50x50 cm..

Prover igen...

Så var det dags att åka upp till sjukhuset för provtagning igen. Jag hatar det! Jag tycker det gör ont och sen hjälper det inte att jag är svårstucken och rädd. Jag önskar ofta att jag kunde få slippa det här. Samtidigt så vet jag att det finns dem som har det så mycket värre än jag. Jag kanske inte ska klaga.. Så är det.. Men även jag kan vara ledsen över det livsöde som jag har fått. Det är bara att bita i hop och göra det.. Hur svårt det än kan vara och hur mycket jag än önskar att allt bara blev bra så är det som det är nu. Jag får bara hoppas på att det blir bättre längre fram. Blicka upp och ta mig i kragen som vanligt...

Nu är det rosa..

Det är oktober och dags att ge sitt stöd genom att införskaffa sig det rosa bandet.. Det räddar liv så ge ditt bidrag du med.

Det stör mig..

Jag har börjat med planerningen för julens pyssel till julmarknaden och öppet hus mm.. Jag har så mycket ideér i huvudet.. Så mycket jag vill göra.. Men jag har märkt en sak i år. Det går fruktansvärt sakta och jag får ta pauser hela tiden. Jag har inte alls samma styrka i fingrarna och allt pill är riktigt svårt och krångligt. Det stör mig...

Men jag är en envis filur.. Tänker inte ställa in, det som jag har planerat, bara för att det gör ont och för att kroppen inte lyder mig längre. Det är den bästa tiden på året och jag ska vara med. Så är det bara. Det får ta tid.. Det får bli som det blir och jag kan inget annat än göra mitt bästa. Det får duga. Det är tur att jag har en stark vilja som hjälper i tuffa tider. Jag vill och ger mig oftast inte förren jag har provat och misslyckats. Visst går jag ofta på nitar.. Men å andra sidan vet jag ju då att det inte fungerar. Då lägger jag det åt sidan och så provar vi något nytt. I perioder misslyckas jag kanske lite för ofta och med saker som betyder mycket för mig. Då kan jag bli ganska låg och må dåligt.. Det är kanske inte så konstigt.. Alla mår ju bättre av att lyckas och så även jag. Det gäller bara att fokusera på det tillfällen som man känner att vinden är med en. Låter lätt men ack så svårt det kan vara. Jag jobbar på det. Det gör jag verkligen och kanske är det något som jag kommer att få jobba med resten av mitt liv.. För det är så min sjukdom är.. Livslång.

Ja, ja.. Sånt är livet. Mitt liv. Jag ska inte vara bitter och ledsen över att det ta tid nere i min verkstad. Jag får vara glad att jag fortfarande kan vara där.

Nu ska försöka att peppa mig själv lite.. Mamma är på ingång för det är dags för min spruta igen. Fy bubblan!

Den nya lilla ängeln...

Den nya lilla ängelsorten kommer att bära namnet Stina..  Jag gillar denna jätte mycket redan..