Jag har slutat med sprutorna! Så underbart skönt måste jag säga.. Mina ben ska läka och det behövs. Om de ser ut som de gör nu, längre fram, så kommer jag aldrig att kunna ha kortbyxor eller en kort kjol igen. Benen är fläckiga och de ser inte alls så fina ut. om jag hade vetat att de skulle bli så här så hade jag totalvägrat sprutorna redan från början. I stället nu har jag gått tillbaka till tabletter igen.. De gör att jag blir jätte trött och får mig att må illa de första dagarna. Inte heller så roligt men vad kan jag gör? Det är som om jag måste välja mellan pest och kolera..
Jag kan inte säga att jag tycker de, tabletterna, hjälper så där värst bra.. Jag har mycket värk i fötterna nu och jag har även börjat fått tillbaka värken i armar, axlar och handleder. Jag är ju mitt inne i min pysselperiod så det uppskattas inte av mig nu. Jag gör så gott det går.. Pysslar när kroppen tillåter och vilar de stunder som det gör för ont.
En annan nackdel med medicinen är att jag tappar så mycket hår! Det är ju cellgifter som jag får så jag visste att det kunde bli så men jag har försökt att hitta alla andra anledningar till mitt håravfall.. Men jag vet ju hur det ligger till. Jag har gått upp i vikt också.. Det är inte heller så roligt. Jag känner inte igen mig när jag tittar mig i spegeln.. Där möts jag av någon som jag inte vill se men troligen kommer att få vänja mig vid så länge jag medicinerar.. Hela livet alltså. Ibland så tänker jag att jag bara vill sluta att ta dessa mediciner.. Men jag vet ju hur det blir då.. Då kommer jag inte komma utanför dörren igen, och jag har det svårt som det är nu med det, så det kan inte vara ett av mina alternativ. Ni kanske tycker att jag funderar på små problem.. Men för mig är det inte så. Jag vet inte om själva sjukdomen gör så man blir svag på alla fronter. Man är så osäker och rädd hela tiden. Hela vardagen kan falla just på en sådan sak som att tappa håret. Det är så mycket annat som man inte är nöjd över och kanske sörjer så det blir för mycket bara.. Jag kommer ju vara samma människa utan hår.. Så är det. Men jag vill verkligen slippa att oroa mig för den delen nu.. Jag måste jobba med att komma tillbaka till någon slags verklighet igen och vill inte oroa mig för saker som kan tyckas vara så världsliga.
Öppethus dagarna.. Oj var ska jag börja... Jag är jätte nervös! Mer nervös än vanligt.. Jag vill ha öppethus.. Det vill jag. Jag vill ju sälja.. Så är det. Men jag är jätte rädd för vad alla ska tycka.. Kommer de att tycka att mina små saker är skräp eller strunt? Kommer de tycka att jag inte gjort tillräckligt eller är för dyr? Jag är ju bara en liten hemmapysslare som gör saker som jag själv tycker om och älskar att göra. Är det tillräckligt för att visa andra och låta dem köpa det jag gör? Det är här mina egna dumma tankar som kommer av mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla.. Jag önskade att jag bara kunde visa alla, mina små saker, med öppet hjärta och vara stolt över det som jag har gjort och gör. Det hade gjort att det skulle vara roligt från början. För mot slutet är det alltid lika roligt och värmande.. För att jag faktiskt har fått sälja och att jag ser att många tycker om mina saker som jag gör. Då tänker jag alltid.. "Varför har jag gruvat mig så? Det var väl inte så farligt.. Det ska jag komma ihåg till nästa år.." Men när nästa år kommer sitter jag på samma sätt som nu.. Nervös och rädd. En tröskel som jag måste kliva över varje år.. Så även i år. För jag välkommnar verkligen alla att komma hem till mig.. Det är i grund och botten väldigt mysigt och värmande och den känslan vill jag ha.. Hur jobbigt det än är före..
Så låt er inte skrämmas av mina tankar och funderingar.. Jag vill att ni kommer. Min del i det hela ska jag jobba på och en dag kanske jag kan vara så modig att jag vågar stå för det som jag kan och gör.
