Oj.. Oj oj.. Det var länge sedan jag gick in och kikade i min blogg. Jag har haft det ganska bra för en tid sedan och har inte velat vara här inne. Det har liksom påmint mig om det förflutna och det har varit något som jag inte har velat tänka på.
Nu, i dag, så ser situationen inte alls lika ut. På senvåren och under hela sommaren så har jag sakta men säkert börjat bli sämre igen. Jag blundade länge för det och ville inte, för något i världen, inse att mina dagar, med mycket lite värk, sakta tynade bort och blev ett litet minne blott. Att skriva här betyder mycket för mig när jag är nere.. Men det tvingar också mig att inse att jag inte är lika pigg längre. Det blir liksom lite förvirrande på något vis.
Som ni redan vet så har jag sjukdomen ledgångsreumatism.. En jävla skitsjukdom helt klart är det. Jag kan inte så mycket om den om jag ska vara ärlig.. Konstigt tycker ni? Ja, kanske det.. Men på något vis så vill jag inte veta så mycket om sjukdomen.. Det får mig kanske att må ännu sämre.. Jag vet inte. Men det tvingar mig också att acceptera den.. Och det vill jag inte.. Jag väntar fortfarande på att min läkare ska säga att det är något fel på proverna och att det inte alls är en kronisk sjukdom utan något som bara kommer att stanna ett tag.. Förnekelse.. Jo, det är det väl.. I allra högsta grad. Men jag är inte redo ännu. Jag vill för mycket fortfarande och kan inte tänka mig att ta bort för mycket i livet. Det stör mig på ett så fruktansvärt irriterande vis.. Att känna sig hämmad i allt man ska göra. Att inte kunna planera äns för morgondagen.. Att inte veta från den ena dagen till den andra hur jag kommer att må.
Ja, som ni förstår så har jag väldigt mycket skit inom mig just nu.. Och kommer att ta min blogg till hjälp för att få ur mig det.. Det är dags nu.. Hade kanske varit bättre om jag insåg detta för länge sedan men det gjorde jag inte.. Så.. Bättre sent än aldrig då?
