Träning och julmarknaden och funderingar..

 Jag har tagit upp träningen igen och försöker att hålla modet uppe för att klara av att komma över den tröskel som dyker upp. Den kommer alltid.. Tröskeln. Det innebär att det i början, av en tränings period, så gör det fruktansvärt ont. Jag har ont hela dagarna och värst är det till källen. Jag vet att det oftast går över efter att tag.. Så är det. Men det gäller att orka hålla i och ha tålamod och ork till det också. Det är ganska lätt att sluta med det mantar sig för när det gör för mycket ont. Jag har sagt att jag ska göra mitt bästa och jag håller fast vid det.

En tråkig nyhet som jag har är att det inte kommer att bli någon julmarknad i Skärså i år. Jag tycker det är jätte tråkigt. Det hör liksom julen till för mig. Det är min belöning efter tiden jag lagt på allt pysslande i min lilla verkstad. Jag funderade på att leta upp en annan marknad men nej.. Jag tror inte det. I Skärså så kände de mig och visste om att jag inte var så pigg alltid. De fixade och donade för att det skulle fungera så bra som det var möjligt för mig. Jag har svårt att tro att det kan bli så någon annanstans. Jag tror nog att jag kommer ha öppet hus dagar i stället.. Som det ser ut nu så blir det nog två stycken. Vill man komma någon annan dag så är det bara att ringa och se om jag är hemma.. Haha.. Som om jag skulle vara någon annanstans.. Men ändå. Man vet ju aldrig.  I mitten av November kommer det bilder och priser på det som kommer att finnas till försäljning. Jag kommer att ha mer koll då.. På vad som jag har klarat av att göra.. Jag får ju lyda kroppen, som ni redan vet, och det är inte alltid den vill pyssla med att göra änglar.

Annars så går dagarna.. Den ena är bra och den andra dålig..  Koncentrerar mig på att leva de dagar som är bra och försöka glömma de dagar som är hemsk. Jag tycker att jag till och från är ganska vissen men så blir det lätt när man inte är pigg. Men om jag tittar tillbaka på hur jag var förut så är jag mycket bättre på att hantera det nu. Jag lever och lär.. Även av de mindre roliga sidorna av livet. Det är alltid något. Man ska vara glad för det lilla.. Jo, det ska man.. Man hade kunnat stå med så lite som inget och det hade varit sämre.
Jag har en känsla av att min dag kommer också.. Det gör den för alla.. Man vet bara inte när.  När allt får en mening och när man hittar sin plats med eller utan ont.Under tiden man väntar så kan man ju dra nytta av det man lär sig på livets väg. Det kan kanske vara just den läran som gör att min/din dag en gång kommer.

Läkarbesök..

Ja, det var i går det.. Jag tycker att det gick ganska bra. Jag har en underbar doktor och hon tar allting på allvar när det kommer till mina problem.

Jag fick order om att sluta med sprutorna ett tag nu.. Hon hade aldrig sett de fina märkerna, som jag har på benen, förut.. Inte på någon. Det var bra om benen fick läka lite ett tag. Jag? Ja, jag blev bara glad jag. Jag hatar ju sprutorna för de gör verkligen ont att ta dem. Jag ska i väg och göra en ny röntken på händer och fötter snart med. Jag förklarade för henne hur viktigt det är för mig att inte mina händer slutar att fungera.. Då är mitt liv förstört.. I alla fall när det kommer till den biten. En magnetröntken på ländryggen ska också göras eftersom mina kramper har kommit tillbaka. Det kan grunda sig i att det är inflammation i lederna runt omkring det partiet som orsakar smärtan jag har. Ja, jag vet inte men det kommer ju att visa sig om det är så. Jag tog upp frågan om en arbetsträning var aktuell.. Jag fick ett blankt NEJ.. Inte ännu. Vi får se hur det ser ut efter nyår tyckte hon. Kanske har hon rätt.. Jag vet inte. Jag är bara så ivrig och vill bli bättre så jag kan få komma ut bland folk igen. Det är inte alltid så roligt att vara hemma jämt. Men det är skönt när man mår som man gör nu.. Det är det. Jag kan ta dagen som den kommer och göra det som fungerar utan tvång och måsten.

I natt fick jag sova.. Tack gode gud och peppar peppar... Min doktor tyckte att jag skulle öka dosen smärtstillande på kvällen. Så sagt och gjort och så fick jag sova i en hel natt. Det var skönt.. Att vanka omkring på nätterna är varken roligt eller underhållande. Inte är det något bra på tv:n heller. Bara skit. Så nu kommer jag att fortsätta med den ökade dosen de dagar som det gör extra ont. Jag kan mixa hur jag vill eftersom den medicinen varken är beroendeframkallande eller gör så att man blir påverkad. Det är ju bra.

De stunder som jag kan så är jag nere i min verkstad.. I dag har det varit riktigt trögt måste jag säga.. Jag har knappt hunnit ner dit förren jag känner att jag måste upp och vila. Irriterande. Jag kanske skulle ta och ställa en säng där nere så jag får tillbringa mer tid där. Jag älskar min lilla verkstad. Det är ett ställe som får mig att glömma allt det jobbiga för en stund. Jag lyssnar på Carola och bara flyger bort i andra, mycket roligare, tankar.  En slags medicin kan man säga att det är. En mycket bra sådan också. Det vore ju bittert om jag ska bli ännu sämre och inte kan vara där nere alls. Nej fy.. Den tanken släpper jag bums. Det får bli ett senare problem. Just nu kan jag vara där i alla fall och jag är så glad för det.

Nu tar vi en dag i taget.. Och betar av det som ska göras när det gäller undersökningar och annat. Finns inte något annat att göra så jag får helt enkelt bara gilla läget... Det går det å.. En liten tid till i alla fall.

Kramp...

Jag var så trött i går.. Nog för att jag hade varit uppe natten före, för att se till att Matilda kom hem som hon skulle, men den tröttheten som kom var utan dess like. Jag sov några timmar på eftermiddagen, kvällen och vaknade vid halv sju. Vid tio var jag så trött att jag var tvungen att gå och lägga mig för natten. Det kunde ju ha varit så i alla fall.. Vid tolv vaknade jag av att jag hade kramp. Det gör så olidligt ont. Jag tycker att det är värre än att föda barn. Det är ett sendrag som börjar i ländryggen och strålar nedåt. Jag tuppar nästan av när det blir så kraftig smärta. I dag är jag jätte trött igen.. Men mest är jag rädd för att det ska bli ännu flera krampanfall. De kommer ju sällan ensam och jag brukar få ha ett gäng när de väl har börjat.

Jag vill inte se det som Patrik sa det i morse.. "Jaha, då är det på ruta ett igen." Jag vet att det kan vara så.. Det vet jag. Men det var så otroligt svårt att höra det bara. Jag vill inte.. Jag vill verkligen inte få tillbaka den hemska smärtan igen. Jag säger som så.. Jag kan ta all värk i leder och halta runt hur som helst bara jag slipper dessa anfall. De tar knäcken på mig helt enkelt och inte bara på mig heller för den delen utan på familjen med. Måtte  det inte vara så.. Snälla, snälla.. Om det finns någon högre makt så låt mig få slippa denna smärta.. Snälla.

Nu ska jag till sjukhuset för att träffa min reumatolog.. Det är en vanlig undersökning men jag har en del som jag vill ta upp. Som att varför mina ben har blivit så otroligt fula av mina sprutor. Jag kommer aldrig kunna ha på mig en kort kjol igen om det inte försvinner. Det tråkiga är att jag nästan vet att det är inget som kommer att gå bort. Jag får nog ha de fula märkerna kvar. Inte alls roligt kan jag säga. Och varför jag har börjat att tappa så mycket hår.. Flint vill jag faktiskt inte bli om det kan undvikas.

Ja ja.. Så har jag fått spy ur mig lite galla i dag då.. Det var skönt.. Och det behövdes. Nu är det bara att hålla tummarna att jag slipper fler anfall och får komma tillbaka igen lite piggare och lite gladare..

Denna på beställning...

Denna kommer att finnas att beställa.. Priset är 149:- och jag kommer endast ha en till visning hemma..

Förbannad, förtvivlad, ledsen och arg...

Ibland så är livet lite upp och lite ner.. Så har det varit för mig den senaste tiden.. Jag har haft mycket värk.. Varit lite nedstämd och har haft svårt att få något riktigt gjort för att förändra det. Det kan bero på att jag inte riktigt har vetat hur jag ska göra och vad som behövs förändras för att vända på allt.

Jag har varit avundsjuk på de flesta nu.. Jag har sett hur de rör sig obemärkt och smärtfritt medans jag haltar på som en gammal tant.. Jag blir förbannad över att telefonen ligger på övervåningen, så klart, när det ringer..Förbannad över att jag inte kan gå fort i trappan och när jag väl har kämpat mig upp märker att, den som ringt, redan har lagt på.. Jag är förbannad  över att fötterna inte vill pressas ned i ett par fina skor utan blir bara nöjd i de vanliga och tråkiga kängorna.. Förtvivlad över att jag måste ta dessa förbannade sprutor varje vecka som både gör ont och får mig att må som en kratta. Ledsen över att jag retar upp mig över saker som ovan.. Och arg på mig själv för att jag inte kan hålla huvudet över vattenytan jämt.

Jag tar en dag i taget igen.. Försöker hitta de bra i allt det dåliga. Som målningen.. Jag har faktiskt kunnat måla i två dagar nu och det mina vänner gör livet lättare att leva med smärtan.. Barnen förgyller min vardag och de kan få mig på andra tankar så som även Patrik kan.. Jag har det kanske inte så tokigt.. Men ibland så åker jag kana ner för mitt berg.. Då kan det vara skönt att vila lite innan det är dags att börja klättra igen. För det gör jag.. Alltid.

Och så var jag klar med en annan tavla...

Det slutförs en hel del när fingrarna lyder. Och det är helt underbart! Nu vill jag bara måla.. Från morgon till kväll.. Men så bra är jag inte ännu. Jag är tacksam för det lilla.. Så tacksam!

Denna tavla kommer att vara till försäljning.. Den kommer att kunna beställas i andra färger och även med en liten pojkängel om det nu så önskas. Tavlan är 40x50 cm och kommer att kosta 330:-

En ny tavla...

Äntligen har jag börjat att måla igen! Det tar tid eftersom jag har värk men det går.. Ja, tänka sig. Jag är så lycklig!

Denna är till försäljning och kan även beställas i andra färger.. Priset är 350 :- och storleken på tavlan är 50x50 cm..

Prover igen...

Så var det dags att åka upp till sjukhuset för provtagning igen. Jag hatar det! Jag tycker det gör ont och sen hjälper det inte att jag är svårstucken och rädd. Jag önskar ofta att jag kunde få slippa det här. Samtidigt så vet jag att det finns dem som har det så mycket värre än jag. Jag kanske inte ska klaga.. Så är det.. Men även jag kan vara ledsen över det livsöde som jag har fått. Det är bara att bita i hop och göra det.. Hur svårt det än kan vara och hur mycket jag än önskar att allt bara blev bra så är det som det är nu. Jag får bara hoppas på att det blir bättre längre fram. Blicka upp och ta mig i kragen som vanligt...

Nu är det rosa..

Det är oktober och dags att ge sitt stöd genom att införskaffa sig det rosa bandet.. Det räddar liv så ge ditt bidrag du med.