Provtagning..

I dag var det dags för provtagning igen. Jag har haft feber i över en vecka nu och det måste kollas upp. 

Jag ringer inte ofta in och begär en liten koll i mellan mina kontinuerliga kontroller. Men när man märker att det inte vänder så vet jag att det är dags att ringa. Så på måndag blir det en undersökning  hos reumatologen. 

Jag hoppas att det kommer gå bra och att denna inte ska börja tjata om dessa sprutor, som de så gärna, vill ge mig i lederna. 

Jag ska erkänna en sak. Det som är orsaken bakom att de inte tas.. Sprutorna alltså. Jag är så fruktansvärt rädd! Jag vågar helt enkelt inte ta dem. Jag tycker inte om smärta.. Är livrädd för smärta. Ja.. Inte den smärtan jag har dagligen utan den typen man kan få när man går till doktorn eller tandläkaren. Jag emlar när jag ska ta prover! Så himla löjligt egentligen men jag rår liksom inte på det. Det gör ont! Det gör det! På mig i alla fall.. Så bara tanken att ta flera sprutor i inflammerade leder skrämmer livet ur mig. Jag biter hellre i hop och låter det ta lite längre tid för kroppen att läka. 

Det är knepigt det där.. Det där med det onda. Man tycker att logisk sätt så borde jag vara mer härdad för allt som gör ont. Jag har ju ont hela tiden. Men med åren har det blivit tvärtom. Allt känns mer på något vis. Som om kroppen skickar smärtsignaler till hjärnan så fort den utsätts för lite påfrestning. Underligt.. 

Så blir det också ganska fel många gånger när man är just host doktorn eller tandläkaren. Där sitter man livrädd, utlämnad och med darrande underläpp och får höra att allt kommer gå bra. Det kommer inte göra ont. De lovar! Varför??? Varför lova?? De vet väl inte hur jag upplever det. Hur någon upplever det. Säg som det är i stället. Det här kommer kännas. Bra! Tack! Då vet jag. Då behöver man inte känna sig så lurad. Förstår ni vad jag menar? Kanske min rädsla också beror på det.. Att det hela tiden blir fel och att jag nu inte litar på att det inte ska göra ont när de säger det.

Ja.. Hur som haver.. Rädd eller inte. Till doktorn måste jag. Och prover behövs tas hela tiden. Så det blir till att vänja sig.. Hur nu det ska gå till.

Vi backar i tiden och tar allt lite snabbt och kortfattat..

Det har ju gått en tid sedan jag skrev..
Vad har hänt?
Min sjukdom har blivit värre och gör sig mer hörd och kännbar. Jag kan inte alls röra mig på det sättet jag har gjort tidigare. Mina morgonpromenader, som jag alltid har haft, är som bort blåsta sen ca två år tillbaka.
Jag äter en massa mediciner och flera av dem är viktökande. Det har gjort att jag har gått upp rejält i vikt. Helt ärligt så slutade jag att väga mig efter att jag hade gått upp 15 kg. Så vad vågen står på nu? Ja.. Ingen aning! Vill inte heller veta. För det finns inte mycket som jag kan göra åt det.

Håret då.. Ja.. Det faller av mig i tussar just nu. Det är en mardröm att ställa sig i duschen kan jag lova. Varje gång jag tvättar håret så har jag hela händerna, kroppen och golvet fullt av hår. Lite jobbigt att alltid få frågan "Har du klippt dig nu igen?" så ofta. Men det ser väl så ut kan jag tänka. Det blir ju mindre och mindre hår. En biverkning som blir i bland av cellgifterna.

Jobb.. Vore ju roligt om det gick. Jag har varit ute och försökt mig på det ett par gånger de senaste två åren. Jag fick tråkigt nog inse att det faktiskt inte funkade. Hur gärna jag än ville och hur bra jag än trivdes så gick inte kroppen med på det alls. Nu pysslar jag hemma i stället. I min egen takt.. Eller kroppens takt kanske är vad jag menar. På sista tiden har jag fått minskat på det också.. Men gud ska veta att när det funkar bra så är jag i himmelriket ordagrant!

Ja.. Så hur mår jag då? Efter att ni läst det som står ovan så förstår ni kanske att det inte känns som om livet är på topp just nu. Att vara hårlös, överviktig och gå som en nittioåring var väl inte planen direkt. Jo.. Senare i livet var det väl det. För all del.. Men nu när jag bara är fyrtioett år känns ju si så där.

Många resor blir det med en sjukdom.. Jag har några bakom mig och tänkte då nu börja en ny resa. Den ska föra mig tillbaka och upp igen. Här nere, där jag är nu, är inget ställe att vara på så jag vill helst inte stanna.
Vill du följa med så gör gärna det! Det börjar här och nu.. Igen.

Nu provar vi..

Har inte en aning om det här kommer att funka.. Men vi provar att göra ett första inlägg från mobilen. 

Då är det nog dags igen..

Herre gud vad länge sedan som jag satt här.. Ja, inte just här vid datorn men i den sitts jag sitter i menar jag.
Jag har inte skrivit på flera år och behovet har inte funnits där heller. Men nu är det nog dags. Jag är sämre och befinner mig i en sitts där jag tror att skriva är en bra sak att göra. Något som kommer att hjälpa mig så som det har gjort så många gånger tidigare.

Frågan är om jag ska skaffa en ny blogg eller om jag ska fortsätta här. Det finns ju så många bra sätt att blogga på via mobilen nu förtiden. Men så kommer tanken.. Hur ska jag klara av att blogga när händerna inte är i så bra skick? Kommer det att bli svårt? Det skulle finnas en plats som man kan blogga på både i mobilen och i datorn. Det måste undersökas!
Jag återkommer här med nya inlägg eller med en länk till en ny blogg.