Jag ringer inte ofta in och begär en liten koll i mellan mina kontinuerliga kontroller. Men när man märker att det inte vänder så vet jag att det är dags att ringa. Så på måndag blir det en undersökning hos reumatologen.
Jag hoppas att det kommer gå bra och att denna inte ska börja tjata om dessa sprutor, som de så gärna, vill ge mig i lederna.
Jag ska erkänna en sak. Det som är orsaken bakom att de inte tas.. Sprutorna alltså. Jag är så fruktansvärt rädd! Jag vågar helt enkelt inte ta dem. Jag tycker inte om smärta.. Är livrädd för smärta. Ja.. Inte den smärtan jag har dagligen utan den typen man kan få när man går till doktorn eller tandläkaren. Jag emlar när jag ska ta prover! Så himla löjligt egentligen men jag rår liksom inte på det. Det gör ont! Det gör det! På mig i alla fall.. Så bara tanken att ta flera sprutor i inflammerade leder skrämmer livet ur mig. Jag biter hellre i hop och låter det ta lite längre tid för kroppen att läka.
Det är knepigt det där.. Det där med det onda. Man tycker att logisk sätt så borde jag vara mer härdad för allt som gör ont. Jag har ju ont hela tiden. Men med åren har det blivit tvärtom. Allt känns mer på något vis. Som om kroppen skickar smärtsignaler till hjärnan så fort den utsätts för lite påfrestning. Underligt..
Så blir det också ganska fel många gånger när man är just host doktorn eller tandläkaren. Där sitter man livrädd, utlämnad och med darrande underläpp och får höra att allt kommer gå bra. Det kommer inte göra ont. De lovar! Varför??? Varför lova?? De vet väl inte hur jag upplever det. Hur någon upplever det. Säg som det är i stället. Det här kommer kännas. Bra! Tack! Då vet jag. Då behöver man inte känna sig så lurad. Förstår ni vad jag menar? Kanske min rädsla också beror på det.. Att det hela tiden blir fel och att jag nu inte litar på att det inte ska göra ont när de säger det.
Ja.. Hur som haver.. Rädd eller inte. Till doktorn måste jag. Och prover behövs tas hela tiden. Så det blir till att vänja sig.. Hur nu det ska gå till.
