Jag har kommit in i en riktigt djup svacka.. Jag har inte riktigt vågat skriva om det här.. Konstigt. Det är ju därför jag har den här bloggen.. För att jag ska kunna skriva av mig och sen lämna det som bekymrar mig. Det har inte blivit så den senaste tiden.
Inne i mig, just nu, så bara trycker det.. Jag har så mycket känslor som vill ut men jag bara sväljer, sväljer igen och lägger locket på för att det inte ska synas utanpå. Jag skulle vilja skrika, sparka, slå och gråta för allt vad jag är värd men det går inte.. Det går inte för att jag är så rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig..
"Hon som hade blivit så pigg.." "Är hon dålig nu igen?? När ska det där vända då?" "Nä, vi orkar inte med att hon deppar igen.. Kan hon inte bara rycka upp sig?"
Jag vill så mycket.. Så himmla mycket. Men jag kan inte.. Ibland är det väldigt svårt att acceptera att man helt enkelt inte har något val.. Att man bara har platsen bedvid allting hela tiden och inte kan vara med. Att man från ett avstånd får se det som händer och inte vara där just när det sker. Det är svårt.. Det är väldigt ensamt.. Ja, väldigt ensamt.. Här där jag är.
Jag kan vara omgiven av massor med människor.. Men jag känner det som om igen riktigt ser mig. Som om jag bara skulle vara en liten skugga av mig själv.
Jag kämpar hårdare än någonsin för att acceptera och se helheten i min diagnos.. Se till det jag kan göra i stället för att se allting som jag inte kan och som inte är möjligt.. Men det vill sig inte.. Just nu vill jag bara göra allting som alla andra kan.. Jag vill inte vara ensam i min värld med den förbannade smärtan.. Jag vill dela glädje att göra saker med andra.. Jag vill helt enkelt leva.
Kanske borde jag ta kontakt med andra som är i liknande situationer som jag själv.. Men det skrämmer mig också på ett vis. Det skulle vara som om jag måste erkänna för mig själv att jag faktiskt är sjuk. Jag har inte sett mig själv på det viset än.. Och jag vet inte om jag vågar det.. Än.
Snart ska jag börja arbetsträna.. Det ser jag verkligen fram i mot.. Men rädslan som gror gör mig så tveksam.. Vem vill ha mig på sin arbetsplats? Kommer jag att lyckas den här gången eller kommer kroppen att säga stopp igen? Jag vet inte om jag orkar med så många flera misslyckanden på arbets fronten.. Jag är i stort behov av lycka och att lyckas..
Jag orkar inte tänka mer nu... Vi får ta och beta av det här i omgångar känner jag. Ett steg i taget.. Ja, så får det bli. Jag har i alla fall öppnat mig lite nu och bara det känns bättre.. Jag skäms över att det går åt skogen.. Men jag vet.. Jag vet att jag reser på mig igen till slut.. .. Det gör jag jämt.
