Underligt är det.. Jag har varit hemma nu sen i augusti. Men det känns som om det är första dagen i dag.. Som jag är hemma menar jag. Det är i alla fall den första dagen på den första veckan som jag faktiskt inte får gå och jobba.
Jag var på ett möte i tisdags.. På arbetsförmedlingen med både dem och försäkringskassan. Jag visste att min arbetsträning inte fungerade på Kappahl.. Det vart för påfrestande för fötter och handleder. Jag visste att jag skulle få göra ett avslut där. Men tanken var, för mig, att jag skulle fortsätta min arbetsträning någon annanstans. På något ställe där jag inte slits ut på samma vis. Jag fick en chock... Ja, så var det. Min läkare hade skickat brev till arbetsförmedlingen och till försäkringskassan och talade om för dem att jag inte fick arbeta nu. Jag vet inte om jag har varit med om det tidigare.. Att jag har blivit tillsagd att ta det lugnt och inte arbeta. Oftast så vill de ju ha med en på alla möjliga saker.. Det blev lite mycket där.. Jag vill ju gärna vara ute och göra något. Det passar mig inte att vara hemma jämt. Även om jag, för all del, älskar att vara hemma så kan även det bli tråkigt.. Tro mig.
Ja.. Jag har inget annat val än att försöka repa på mig, så gott det går, så jag får komma ut i arbetslivet igen. Jag får försöka att acceptera att jag, för stunden i alla fall, är dålig och att kroppen inte vill vara min bästa kompis. Hur det ska gå? Ja.. Jag har ingen aning faktiskt. Ta en dag i taget då kanske? Så det här blir min första dag.. Den första dagen som jag börjar jobba på att komma tillbaka.. Tillbaka till det liv som jag vill leva. Få läkare och andra myndigheter att se att även om jag är sjuk så duger faktiskt jag till något också.. Tro det eller ej.. Det finns något för alla.. Till och med mig.
