Det var ett tag sedan jag hade kramp.. Så länge sedan att jag nästan hade glömt hur ont det gör. Men i morse vaknade jag av det.. Att jag hade kramp. Det var bara att kliva upp och börja vanka. Jag vankar fram och tillbaka från köket till vardagsrummet för att det ska börja lätta. Förr kunde jag bara ta en morfintablett men eftersom jag har slutat med dessa, för ett år sedan, så vill jag inte ta någon sådan. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blir väldigt sugen.. Det blir jag. Det gör ju att det onda försvinner snabbare. Men det är samtidigt inte värt det.. Jag hade väldiga problem med att bli kvitt dessa tabletter och vill aldrig mer gå igenom det.. Det var fruktansvärt.
Nu hoppas jag och ber.. Ber att det här bara var något litet.. En liten störning i min kamp att bli bättre.. Jag har inte orken, just nu, att tampas med dessa krampanfall.. Det är tyvärr så.. Jag är för slutkörd för det.. Så måtte det inte bli värre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar