Det är onsdag och det har gått två dagar sedan jag tog min medicin.. De sista två veckorna har jag blivit helt utslagen. Är så trött att jag inte vet vad jag heter ens.. Det ska ju ge med sig, är det meningen i alla fall, men jag vet inte jag. Jag tycker att illamåendet och tröttheten envist stannar kvar. Sen har jag märkt andra, mindre roliga, biverkningar som jag undrar om det är så bra att jag har. I dag ska jag ringa in till min doktor och höra om jag bör fortsätta med den här medicineringen.
Våren har varit tuff och jag kan inte säga att min lilla viktnedgång, som jag började med, har gått så där jätte bra. I måndags började jag om på ny kula och nu hoppas jag att det kommer att gå bättre. Hela april har varit kantrad av kalas och festligheter och det har gjort det så svårt för mig att sköta mig. Jag är ett kakmonster.. Har alltid varit och kommer nog också alltid att förbli. Det är ju så gott! Men nu får det vara nog.. Inte för att jag badar så där värst mycket på sommaren men jag har ingen lust att sola i vassen heller.. Det blir så konstiga mönster på kroppen då..
Kroppen ja.. I morgon ska jag in och göra en tatuering.. Jag har redan en och den är så hemsk att jag knappt vågar visa mig i linne. Nu ska jag täcka den. Jag skulle gärna bli av med den jag har och kanske inte ha någon tatuering alls.. Men det blir inte så fina ärr efter att man har tagit bort dem så jag beslutade att göra en ny då. Jag är jätte nervös.. Ni vet ju att jag emlar när jag ska ta blodprov så ni kan ju tänka er hur jag känner inför det här.. Fy!
Så hur mår jag annars då? Ja, jag är nog inne i någon slags bubbla.. Vet inte riktigt hur jag mår.. Det är varken bra eller dåligt. Jag blir så här ibland. Som om kroppen vilar och inte känner alls. Men gudarna ska veta att jag minns hur det var förra året och jag kan komma på mig att njuta av att inte ligga låst i fosterställning i soffan varje dag. Jag har inte så mycket framtid att planera ännu.. Det vågar jag inte.. Men jag ser inte att allt är mörkt heller.. Och det är ju jätte bra. Jag tar små små steg varje dag.. Försöker att inte sätta upp mål som jag inte kan nå.. Tar dagen som den kommer och försöker att acceptera den livsituation som jag befinner mig i just nu. Jag kan inte göra så mycket åt hur det är i nuläget.. Att sträta imot hjälper inte.. Det vet jag nu. Man får följa med i sjukdommens våg och göra det så mjukt och bra jag bara kan.. Jag vill ha huvudet över vattenytan och när jag klarar det, utan att tycka att det är jobbigt, så får jag vara lycklig. Det mina vänner det är ett mål.. Ett mål som jag faktiskt tror på.. Jag jobbar på det.
Nu sparkar vi i gång denna dag och vem vet vad den har att erbjuda..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar