Den här dagen har gått så sakta som en dag bara kan göra.. Jag har varit för trött för att göra något men ändå har det krypit i kroppen.. Jag vet att det är bra att vara i stillhet just nu men ändå.
Jag planerar att ringa in till sjukhuset i morgonbitti.. Kanske jag kan få lite hjälp därifrån. Jag kanske skulle ha ringt nu i helgen men rädslan att behöva komma in, vilket jag tror är nödvändigt, har skrämt mig allt för mycket. Jag vill inte åka in själv.. Eller jo.. Det kan jag väl göra men jag vill ha Patrik i närheten för säkerhetsskull.
Jag längtar efter att få ta en promenad.. Jag längtar efter att inte se en zombie när jag tittar mig i spegeln.. Jag längtar efter lite krafter som gör att jag kan orka göra något.. Jag begär inget mirakel.. Bara lite ork. Ska det vara för mycket att begära?
Nu väntar jag på att Patrik ska komma hem.. Han har varit och spelat golf hela helgen och även om jag har njutit ganska mycket över den ensamhet, som jag har haft, så börjar jag vilja ha lite sällskap nu. Det ska bli skönt att han kommer hem.
Jag får roa mig några timmar framför tv:n.. Sen är han hemma.. Då blir allt som vanligt igen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar