Det har gått en tid sedan jag skrev sist.. Jag har tagit mig tid.. Tid till att tänka.. Tid till att försöka lista ut vad jag vill göra och vad jag kan göra.
Det är många beslut som jag vill ta. Alla är inte så lätta. Det sitter inte i viljan, till att besluta, utan i att försöka förstå att alla saker som jag vill göra är inte genomförbar. Jag har en plan för hur jag tänker försöka att leva mitt liv i höst. En plan som betyder väldigt mycket för mig. Men jag är rädd.. Inte för det som jag ska göra. Utan för att jag inte vill misslyckas. Igen...
Jag börjar i dag.. Jag ska packa in mina ömmande fötter i ett par träningsskor och börja gå igen.. Jag vet att det kommer att bli smärtsamt. Det vet jag.. Men jag får försöka att tänka bort det.. Jag får blunda för det onda, så gott det går, och hoppas på att det ger med sig längre fram.
Godis och kakor.. Icke tillåtet längre mitt i veckan.. Men eftersom jag är en gottegris så vet jag att jag är dömd att misslyckas om jag inte har någon dag i veckan som är fridag. Det kommer att vara fredag och lördag. Man behöver ju inte vräka i sig då men man kan unna sig något som man har längtat efter.
Den 12:e slutar jag röka. Jag har rökt sen jag var femton år. Det finns inget bra i att röka.. Nej nej.. Men fortfarande tycker jag att det är gott tyvärr. Jag ska tänka på kroppen och hälsan och då måste ciggen bort. Kommer bli tufft.. Det vet jag ju men jag ska fixa det.. Det är bara så.
Den här veckan börjar jag min rehab på sjukhuset. Jag har fått en ny sjukgymnast. Hon är toppen! Verkligen bra. Vi har bestämt att jag börjar lite lugnt med vattengympa nu i starten. Målet är att jag ska klara av att träna på torra land så småningom. Men än så länge klarar inte kroppen av det. Jag får ta ett steg i taget och göra det utan att stressa. Det ger mig större chanser att inte misslyckas.
Jag får fortfarande mina sprutor för det reumatiska.. Mina ben ser inte så vackra ut kan jag säga.. Det har blivit fläckiga och konstiga. Riktigt fula faktiskt. Men så är det.. Vad ska man göra? Jag har ju hellre fläckiga ben än inflammationer överallt. Så är det. Jag är väl inte överlycklig över att jag måste ta dessa sprutor varje vecka och jag tycker att de gör så ont när de tas. Det är tur att jag har en förstående mamma som gör sitt bästa för att lugna mig varje gång det är dags.
Ja, som ni ser så har jag mycket på gång. Kanske inte så mycket om man jämför.. Men för mig är det stora steg som jag kommer att ta nu. Jag hoppas att rädslan lägger sig och att jag vågar ta klivet ut.. Ut till mitt nya liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar