Det blåser ute i dag.. Sakta men säkert så förvandlas den gröna sommaren till en röd och gul höst. Löven har börjat falla av från träden och de sista blommorna förbereder sig för vinterns kalla dagar.
Jag älskar hösten.. Kanske inte lika mycket nu som förr.. Men ändå. Jag tycker att naturen tar fram sin vackraste sida när löven färgas och allt sprakar i en riktigt färgkompott. Luften känns ren och klar.. Det är underbart att gå ut och ta ett djupt andetag och fylla lungorna med lite rå och kall luft. Aldrig känns det så bra.. Det luktar gott.. En speciell doft som gör mig så lycklig när jag känner den.
Men det finns en baksida.. En mörkare sida. Den som tar mig ner till det stället som jag fruktar som mest.. Det svarta hålet. Där min smärta bor. Medans hösten mer och mer tar form utanför mitt fönster så faller jag längre och längre ner i det onda. Mina leder visar sitt misstycke över att kylan är på väg. Det skär som knivar ibland och jag får verkligen anstränga mig för att inte tappa greppet. Det är lite konstigt.. Att älska något som ger mig mer ont. Men så är det.. Jag kan inte rå på det i alla fall.. Hösten kommer varje år vare sig jag vill det eller ej. Varför då gräva sig djupare ner än vad som blir av sig självt...?
Jag har ont.. Ondare än på länge. Jo, så är det.. Men ändå så pirrar det i kroppen.. Jag känner en glädje att den bästa tiden på året är på ingång och jag är här och får se hela föreställningen som hösten bjuder på. Kanske jag inte har orken eller styrkan att gå ut och njuta alltid.. Men jag kan se det mesta från vårt fönster och det är inte så illa.
Ja, nog tycker jag att det är konstigt som sagt.. Men det struntar jag i nu.. Jag tänker försöka tänka bort det onda och njuta av de vackra dagarna som väntar oss. Det bästa har vi framför oss.. Och jag längtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar