Varning...

Ja.. Det är lika bra att jag varnar er.. Detta inlägget blir inget roligt eller glatt inlägg. För dessa känslor finns i inte just nu..

Under en längre tid.. Under den tid som jag har varit frånvarande här.. Så har jag sakta men säkert börja att plocka upp mitt liv och börjat leva igen. Det gick inte fort men det gick framåt. Nu är det inte alls så.. Det är som om jag snavat på ett trappsteg upp och fallit tillbaka.. Tillbaka till början... Tillbaka ner till det första trappsteget.

Jag blir så trött.. Så fruktansvärt trött. Att det hela tiden ska vara så motigt och tufft. Jag är ingen förlorare.. Inte på alla vis i alla fall. Och jag är envis som en åsna.. Det ska mycket till innan jag lägger mig och ger upp. Jag kan inte påstå att jag har gjort det nu heller. Men jag är bra sugen.. Det känns som om mina krafter är totalt slut. Jag orkar ingenting.. Jag blir helt slut av att bara ställa mig i duschen och måste oftast vila efter allt som jag tar mig för att göra.

Oftast så struntar jag i kroppens signaler och kör på.. För det har jag alltid gjort. Min vilja har varit starkare än sjukdomen.. Men jag ger vika allt mer.. Allt för ofta vinner sjukdomen över mig och min vilja. Och kroppen.. Den gör som sjukdomen säger..

Jag har jobbat med att acceptera min vardag länge nu.. Ibland så kan jag nästan se att jag har blivit lite sams med situationen som jag sitter i. Men det är när jag har en bra period. Annars så sparkar jag bakut och sätter mig på tvären. Konstigt tycker ni kanske.. Men jag känner inte igen mig själv.. Det här är inte min bild av mig.. Av mig själv och hur jag har tänkt leva mitt liv. Det är så klart att man inte kan se in i framtiden.. Att man räknar med en sjukdom.. Det förstår jag. Men när det blir så.. Då vet man inte riktigt hur det ska gå.. Vart ska man gå nu? I framtiden menar jag..

Det är nog det som är mitt stora problem.. Jag har funnit mig själv i ett vägskäl.. Och jag vet uppriktigt sagt inte vilken väg jag ska gå. Jag har liksom ingen gnista just nu. Det har tagit hårt på mig den senaste tiden.. Den ständiga värken, tröttheten och febern som jag nu mer har dagligen. Proverna som jag får ta visar att sjukdomen inte stannar upp som den ska.. Den går fort fram och ger inte vika för de mediciner som jag har. Rädd? Ja.. Jag ska ärligt säga att jag är livrädd. Jag tycker att sjukdomen redan har förstört så mycket.. Och vill inte bli mer begränsad än jag redan är. Att man inte kan bota den det vet jag.. Men det ska gå att bromsa den.. Just nu så visar den inga tecken på att sakta ner på farten. Jag har svårt att hänga med. Väldigt svårt..

Jag kanske borde se på det jag har.. Vara glad för detta.. Det är sant. Men jag kan inte hjälpa att jag ibland ser allt som jag gått miste om och går miste om nu.. Just i detta nu.. Jag borde vara förbannad.. Arg som ett bi.. Det gör oftast att min envishet stärks och jag får nya krafter att kämpa med.. Men jag känner inget.. Jag är likgiltig och trött bara.. Orkar inte helt enkelt.

Jag vill så mycket.. Inga större ovanliga saker.. Bara sånt där vanligt ni vet. Som att gå ut och gå tex.. Eller att få gå till min arbetsträning. Köpa mig ett par snygga skor och kanske finnas till för andra mer.. Jag tycker inte att det är så mycket.. Men tydligen så är det så.. För det fungerar inte för mig.

I slutet av denna månad är det dags att träffa min läkare igen.. Då ska vi gå igenom de alternativ som jag har.. Vad som kan göras och vad som vi ska sluta göra.. Jag ber till gudarna att det vänder då.. Att jag få nya krafter.. Krafter som ska hjälpa mig att börja klättra igen.. För det suger att vara här nere.. Där jag är.. Just nu.