Jag ger aldrig upp..

Jag har aldrig varit den som ger upp fort.. Jag har alltid kämpat och försökt så gott det går. Men nu är det tungt.. Det har det väl varit ett tag.. Och denna vecka har varit lite jobbigare än vanligt tycker jag.

Att jag har blivit sämre igen.. Ja, det vet ni. Men nu går det undan. Jag tycker att jag känner av mitt onda mer och mer för varje dag. Febern kommer tätare och mina krampanfall kommer också mycket tätare. Det tar så mycket kraft.. Jag orkar inte.

I natt har jag fått två och en halv timmes sömn.. Värken gav sig inte och som grädde på moset fick jag ett kramp anfall vid fyra.. Sen är det inte lätt att sova kan jag lova.. Rädslan att få ett till anfall är för stor och värken tilltar ganska kraftigt efter ett anfall.

Jag klagar.. Ja, jag vet.. Men just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.. Jag har fått ökat på mina mediciner.. Men känner ingen bättring. Mina prover, som jag får ta, blir sämre och sämre.. Min arbetsträning, som jag har haft sen i februari, har jag i veckan fått lägga ner.. Jag blir deppig av att allt bara ska gå i mot en hela tiden nu.. Och jag menar nu.. I våras var allting så bra. Så bra det kunde bli i alla fall. Jag kommer alltid att ha värk och inflammationer men är det under kontroll så funkar mitt liv förvånadsvärt bra. Jag kan finna lyckan i vardagen precis som alla andra.

Jag väntar.. Just nu har jag inget annat val. Jag tänker att det kommer ge med sig det här.. Det måste det göra.. Kan inte tänka mig något annat helt enkelt.

Så ja.. Det är inte roligt alls nu och jag har svårt att hitta det positiva i det som sker nu.. Men jag ger inte upp.. Inte än.. Jag backar.. Hela tiden för tillfället.. Men det kommer en dag då jag tar ett steg framåt och då kommer allt att vara värt.. Då kommer jag att få nya krafter och plocka upp resterna av min vardag och bygga något nytt.. Något bra.. Något som får mig att glömma att jag är sjuk.. Om så bara för en liten tid.. Så jag får hitta mig själv igen.. Och njuta av att bara få vara..